Att överdriva sin egen betydelse

Som jag påtalat någon gång så är det inte lätt att veta om de många faktafel som Tommy Funebo presenterar på sin SD-blogg beror på att gissar eller helt enkelt hittar på när han saknar insyn. Ibland finns dock svaret på faktafelen i andra orsaker, en sådan situation är när han under helgen försökt beskriva sin egen roll i vad som hände i det partibråk i SD som under våren 2001 kulminerade i att ND bidades.

Att Funebo i vanlig ordning gissar fel i händelser som han själv aldrig var en del av är kanske inte så konstigt. Ett exempel av detta var en händelse då en grupp ville ändra sammanställningen på SD: s verkställande utskott efter valet 1998. Vi som var med på detta möte känner inte igen något alls av det Funebo skriver om. Och det gäller inte bara detta möte, i flera fall har han fått Expo och AFA att framstå som riktiga sanningsvittnen.Men Funebo har ju själv antytt att han skall ha stulit protokoll från SD: s partistyrelse från denna tid. Om detta stämmer så undrar man varför han inte helt enkelt läser i dessa protokoll. Fast det kanske är lögner att han skulle ha dessa protokoll i sin ägo också? Det skulle förklara mycket av hans märkliga påståenden.

I vilket fall som helst verkar det som Funebo på sistone fått dras med ett starkt behov av att överdriva sin egen betydelse i det parti som sedan sparkade ut honom. Ett exempel på detta är när han beskriver sin korta och katastrofala tid som kanslichef. Under en tid verkade som tiden stannade, information varken kom ut från, eller in till partikansliet. Fast det kanske är att överdriva ytterst lite. Några informationspaket letade sig faktiskt ut till beställarna under Funebos regi. Dröm om den förvåning vi i partistyrelsen upplevde när vi såg att Funebo då suttit med en stämpel med texten "makulerat" och helt enkelt stämplat över det som inte föll honom i smaken i själva partiprogrammet. Läget var ju givetvis katastrofalt. Det här kaoset uppstod ju också under ett valår och styrelsen var snart överrens om att vad som helst utom Funebo fick duga som kanslichef. Valet föll på en stockholmare som varken då eller nu kan beskrivas som en aktiv medlem i SD.

Ett annat exempel på Funebos fixering att skriva om historien kom på hans blogg för någon vecka sedan då han inför SD:s valupptakt i år förskönade ett litet och misslyckat möte som Funebo arrangerade i Medborgarhuset 2002. Det skall ärligt säga att detta inte var det sämsta av de få möten Tommy arrangerat. Vid ett tillfälle bjöd han upp den något virriga danska politikern Mogens Glistrup i Ludvika. Färre än 10 personer från Dalarna dök upp. Mötet hade blivit en ännu större katastrof om inte delar av partistyrelsen lojalt åkt land och rike runt för att polera upp antalet deltagare. I slutändan var det dock färre än 20 SD:are på plats. Mötet i Medborgarhuset drog mer än det dubbla. I SD-Bulletinen rapporterade en utsänd om ett 70-tal personer på plats men hon erkände också att det var att "avrunda siffran uppåt". Sedan var ju AFA på plats också, det fick inte minst den utsände som en av de få kvinnor på plats erfara. Trots hot och spott mot henne så visade arrangören att det inte fanns någon form av säkerhetstänkande. Det här skedde trots att man visste att AFA skulle komma. Under den hotfulla situationen så gick Tommy som mötesarrangör in i mötessalen och satte sig. Jag skall dock påtala att jag inte var på mötet själv utan fått informationen av människor som var där och av den filmen som spelades in på plats.

Men nu var det ju krisen innan årsmötet 2001 och ND: s bildande det skulle handla om. Enligt Funebos egen blogg ledde han nästan själv planeringen inför mötet. Det är givetvis inte helt omöjligt att han lade fram några argument till den lilla bekantskapskretsen han hade, men hans inblandning var inte mer än så. Tvärtemot vad han påstår så hade han ingen som helst kontakt med valberedningen och visste knappt vilken roll han skulle fylla på mötet. Det samma gäller placeringen av delegater, dels vad det gällde platser på själva mötet och dels på övernattningen innan.. Han blev informerad av vad som gällde när beslutet tagits och det var så mycket inblandning han hade i det som skedde. På det planeringsmötet som hölls på våningen över möteslokalen där årsmötet skulle hållas dagen efter så yttrande han inte ett ord. Han fick instruktioner om vad han skulle göra på mötet och när han skulle göra det. Det var den roll han fyllde. Ni som läst hans blogg vet att han vill ge sken av något annat.

Det finns en annan rolig episod som kan berättas i anslutning till detta årsmöte. Dagen efter så deltog Funebo för första gången ett styrelsemöte som ledamot. Då detta var verksamhetsårets första styrelsemöte skulle vi utse poster som firmatecknare, partisekreterare, kassör; och partiorganisatör. Posten partiorganisatör skulle vara vakant precis som innan årsmötet. Däremot var vi en grupp som kom på, vad vi då tyckte var en, rolig idé. Som en yttersta förolämpning till före detta partiorganisatören Tor Paulsson (vars uteslutningsärende öppnades på samma möte) och människorna kring honom så kom vi på att sätta Funebo som partiorganisatör - dels för att det var Funebo som ND: arna avskydde mest och dels för att han inte var någon form av organisatör. Inte för att han skulle göra något givetvis, Tommy hade aldrig visat några sådana kvalitéer och posten skulle avvecklas när stadgarna skrevs om nästa gång. Det skulle vara en rolig pik mot Tor tyckte vi. Alla fattade också humorn i detta, även de som piken var riktad mot förstod. Alla utom Tommy förstod. Tommy agerade ju aldrig som en partiorganisatör, men han tröttnade aldrig på att använda sig av titeln internt och externt. Innan verksamhetsåret var slut så började han till och med påstå att posten motsvarade partisekreterare i andra partier. Posten partiorganisatör var en post som Anders Klarström skapade i början på 1990-talet för att Lars Emanuelsson skulle få en roll som passade honom. Så här i efterhand ser ju skämtet inte lika roligt ut och fungerar snarare som en varningsklocka att även ta sådan här formalia på fullaste allvar när man arbetar politiskt.

Tommys år i SD kan inte på något sätt beskrivas som speciellt lyckade eller betydelsefulla. Jag har förståelse att han nu vill framställa sig själv i betydligt bättre dager.

Död åt kulturimperialismen

Artikeln Död åt kulturimperialismen som förra veckan publicerades på ND:s tidning Nationell Idag tog inte bara upp saker som notiser och samtal på denna blogg redan berört, utan den var också lite knepig att hitta. Därför lägger jag upp den här också.

http://www.nd.se/ni/start/default.asp

Död åt kulturimperialismen
För Sverigedemokraterna var 2005 ett år med stora förändringar. Efter att partiledaren bytits ut till Jimmie Åkesson så tog trion kring honom och dess hov av liberaler över organisationen. Även den politiska retoriken förändrades drastiskt. Ingen märkte det mer än jag då jag i slutet av året uteslöts efter en artikel där jag fört ett resonemang baserat på principprogrammet och intentionen i det familjepolitiska handlingsprogrammet. Plötsligt gick människor som i åratal kallat sig för nationalister och verkat i ett nationalistiskt parti ut och förklarade att de i själva verket inte längre var nationalister, om de ens varit det från början. Trots att principprogrammet tydligt dömer ut statsnationalism som politisk idé så var det just detta tankesätt som nu anammades öppet av många i ledningen. I slutet av min tid i Sverigedemokraterna mötte jag på begreppet kulturnationalism mer och mer ofta. Onekligen gav detta mig ett leende vid dessa tillfällen. Men detta var mer än ett litet antals begreppsförvirring, det slogs klart fast av partisekreteraren i samma pressmeddelande som öppnandet av uteslutningsärendet av min person presenterades för media. Där fastslog nämligen partiet och Björn Söder att Sverigedemokraterna numera var att betrakta som ett kulturnationalistiskt parti.

Den som ofta läser SD-Kuriren känner till att Björn Söder som skribent mer än sällan använder sig av politiska begrepp som han inte riktigt förstår till fullo, det var likadant denna gång. Personer som känner till vad kulturnationalism står för gör säkert stora ögon när Söder och andra SD-liberaler numera vill sätta en distinkt skillnad mellan SD:s nyfunna kulturnationalism och nationalism på etnisk grund. Resonemanget faller en aning när man upptäcker att begreppen faktiskt har precis samma betydelse, det vill säga att man poängterar det etniska. Så här beskriver Nationalencyklopedin begreppen (i förhållande till statsnationalism); "Parallellt finns kulturnationalism eller etnonationalism, som utgår från att en nation är etniskt och kulturellt avgränsad och att en delad nation bör samlas i en gemensam stat.". Nu är det inte mitt syfte att göra mig rolig på Söders och SD:s liberalers politiska oförmåga. Jag förstår mycket väl att det de egentligen vill, men inte riktigt kan termerna för att klara av det, är att distansera sig från nationalism på etnisk grund. I klartext vill man alltså, även om det kanske inte riktigt har gått upp för dem själva än, avskriva nationalismen som ideologi för partiet och istället vända sig till statsnationalismen, alltså precis den statsnationalism som deras eget principprogram fördömer. Så här beskriver SD:s principprogram förhållandet mellan den nationalistiska principen och statsnationalismen; "Statsnationen är nationalstatens motsats, och innebär att det ryms flera nationer inom en och samma stat. Sådana samhällen är ofta mångkulturella, men kan också betraktas som särkulturella där de olika grupperna lever åtskilda snarare än tillsammans".

Inom statskunskapen talar man om två former av nationalism genom historien, den franska och den tyska. Den franska modellen är statsnationalism. Det centrala är alltså inte värnandet, eller ens tron, på en nation (folk), utan istället är det lojaliteten mot det centrala styret som räknas. Ditt ursprung, din nation, dina värderingar och så vidare spelar alltså igen som helst roll i samhällsbygget. USA är det tydligaste exemplet på statsnationalism, en gemenskap som bygger på McDonalds-principen, så länge du bara betalar så spelar det ingen roll vem du är eller vad du vill - så länge du betalar är du en del av gemenskapen. Den tyska formen av nationalism, och den form av nationalism som ND följer, sätter i stället nationen (folket) i centrum, den förutsätter att det krävs gemensamma etniska, historiska och kulturella rötter för att skapa en gemenskap och att just därför nationalstaten skulle vara den bästa lösningen. Vattendelaren är som ni ser tydlig.

Som nyvakna statsnationalister har SD tagit kulturen som en central del av sitt resonemang. Begreppet svensk har i deras tolkning inget med dina rötter, ursprung eller ens dina föräldrar att göra - så länge du lever efter en svensk kultur så är du svensk i deras ögon. Den illvillige kan ju här ifrågasätta exakt vad detta betyder. Vad innebär det egentligen att leva efter svensk kultur som en etnisk främling och hur visar det sig? Vi skall inte fördjupa oss i detta, det är nämligen en politisk återvändsgränd då de aldrig har ansett det nödvändigt att förklara detta. Men så mycket kan vi i alla fall uttyda, det är ditt uppträdande som avgör om du är svensk – inte ditt ursprung, din historiska eller ens kulturella bakgrund.

Det finns mycket mer inom statsnationalismen som dess företrädare inte klarar av, eller ens försöker, att förklara. Den traditionella nationalismen, eller etnopluralismen som det blivit populärt att benämna den ibland, gör en stor poäng av att det är skillnader mellan olika folk och nationer. Det är i själva verket skillnaderna i sig och de olika behoven som följer av skillnaderna som gör att vi skapar olika samhällen och kulturer. Ju mer olika vi och våra behov är, desto större blir också samhällsskillnaderna. Till exempel finns det ganska få skillnader mellan svenskar, norrmän och danskar, det är därför det finns så mycket likheter i våra kulturer. Men skillnaderna finns trots allt där, det är därför vi också ser skillnader våra länder emellan.

Var i består så skillnaderna mellan våra folk? Charles Darwin menade att alla arter och underarter till dem anpassar sig till sin omgivning om de vill överleva. Darwin vågade aldrig applicera sina teorier på människor men om vi förutsätter att människan inte är en helt unik form av liv på denna planet så gäller nog teorin oss också. Utan att fördjupa oss helt i teorier om kulturens definition så kan vi ju konstatera att delen sociofakter har en ledande roll, alltså de normer och förhållningssätt vi utvecklar i relationer mellan oss. Om nu antagandet att även människor anpassar sig till sin omgivning är korrekt så kan vi också anta att skillnaderna folk emellan också ger upphov till olika kulturer som ska hålla ihop samhällsbyggena. Att vi i Norden har en ganska så fundamentalt annorlunda kultur än till exempel den muslimska som regerar i Mellanöstern. Det betyder inte att den ena kulturen är mer eller mindre värd än den andra, det betyder helt enkelt att vi är olika folk som har olika behov. Det är just därför det svenska kulturarvet är så ofantligt viktigt att bevara för ND och den nationalism vi företräder.

Statsnationalism kan aldrig komma till en sådan slutsats. Dels kan den aldrig förklara kulturskillnadernas uppkomst på ett riktigt trovärdigt sätt, och det försöker den inte heller i och för sig göra. Men den kan heller aldrig riktigt trovärdigt förklara varför just den svenska kulturen skulle ha ett egentligt värde eller varför det skulle vara en fördel att utöva just den kulturen just i staten Sverige. För att trassla sig ur detta måste statsnationalismen vända sig till ett ren emotivism. Emotivism bygger egentligen bara på rena känslor, personer som för sådana resonemang kan inte förklara hur kultur A skulle vara mera lämplig på en viss plats eller i en viss tid än kultur B på annat sätt än att man helt enkelt tycker bättre om kultur A. Statsnationalismens emotivism betyder bara att betraktaren tycker bättre om något än om något annat, det är ett känslospel som inte förklarar mer än att betraktaren säger "hurra" åt något och "bu" åt något annat. Det är ren antiintellektualism.

Vidare leder SD:s statsnationalistiska kulturfixering till ett annat problem, det vill säga kulturimperialismen. Man säger sig vara emot ett mångkulturellt samhälle men inte ett mångetniskt. Detta ger per automatik att om man som invandrare skall stanna i Sverige (SD säger ju sig kunna tänka sig en situation då människor avvisas från Sverige om än på helt frivillig basis) så måste man avsäga sig sitt hemlands kultur och till fullo ta till sig den svenska, även om man inte är i stånd att förklara hur detta rent praktiskt skall genomföras. Ur ett statsnationalistiskt perspektiv är emellertid detta inte mycket till ett problem. Kultur är något som saknar värde utom i ett rent känslomässigt perspektiv. För nationalisten, för etnopluralismen, existerar däremot ett helt annat perspektiv. För oss är kulturen en produkt av människors ursprung, skillnader och behov. I vår värld blir det ett nära på ofattbart krav att avsäga sig sin kultur, det blir att avsäga sig det man är och det ens folk har utvecklats under generationers generationer för att passa just deras kynne. Det är nära på en mental självutplåning man kräver.

Identiteten är något väldigt viktigt för varje människas existens. Det ser vi inte minst i dagens mångkulturella och normlösa samhälle. Inte nog med att assimilering i dagens Sverige är en total omöjlighet, den svenska kulturen är i de största delarna av landet inte tillräckligt dominerande, det är också moraliskt förkastligt att tvinga människor att ge upp vad de själva är. Varken svenskar eller muslimer är egentligen intresserad av mångkultur - de vill ha kvar sin egen kultur. En viss anpassning kan nog ske som en förädling i kulturers utveckling, den kultur som inte utvecklas är död, men tvång är en helt annan sak. Vidare, hur skall detta gå till? Trots att detta är Sverigedemokraternas viktigaste fråga så har man inte med ett enda ord om hur man avser att tvinga folk till detta. Man kan formulera detaljerade handlingsprogram om energifrågan, men när det gäller partiets viktigaste fråga så har man inga svar att ge väljarna alls.

Tydligt i SD:s retorik är dock att bostadssegregationen måste brytas. Hur förklarar man inte. Precis som tidningen Sverige i centrums chefredaktör Jan Milld har förklarat många gånger så pågår ständigt en folkomröstning i Sverige gentemot mångkulturen i frågan som vart vi väljer att bo. Fakta är att svenskar flyttar ur mångetniska områden och invandrare flyttar dig. Hur skall man rent praktiskt bryta detta frivilliga mönster? Ja en sak är klar, denna modell där invandrare väljer att bo med andra ur sitt eget folk måste rimligen brytas på något sätt. Skall man tvinga ut dessa invandrare ur dessa områden och placera dem i svenska områden (där de inte vill bo och där svenskarna inte vill ha dem)? Eller skall man tvångsplacera svenskar i dessa områden? Precis som i fallet med riksdagspartiernas integration så klarar som sagt inte SD av att förklara hur deras assimilering skall gå till rent konkret. Lika bra det kanske, behöver verkligen Sverige ett politiskt program där det förklaras var människor skall bo och att invandrare skall bli mer svenska genom att lära sig ringdanser på midsommar och vem Pippi Långstrump var?

Kulturen är central i vår världsbild. Och vi tror att den är långt mer än något som går att köpa och sälja som vilken vara som helst på marknaden.

Ännu en valrörelse

Ännu en lokal valrörelse har startat i det lilla för undertecknad. Just det faktum att man i denna valrörelse lär få haka sig fram på insändarsidorna igen , som i fallet med texten här neden, istället för debattsidorna skvallar ju lite om att det blir en annan form av valrörelse än 2002. Nåja, det finns trots allt ganska många kort kvar att spela innan valdagen så rikitigt vart det skall sluta är väl i dagsläget inte klart.

http://www.dalademokraten.se

Ska vi ha demokrati i skolorna eller inte?

Just nu rasar en debatt i Dalarna och i Sverige om demokrati skall råda i skolorna och om rektorer som vill kunna sätta sig över regler och förordningar från justitieombudsmannen och skolverket.Rapporteringen som ges är bitvis felaktig. För även om det givetvis till viss del handlar om rektorer som varken kan eller vill utföra sin arbetsuppgift så handlar det också om en politisk styrning.

När man nu försöker hålla demokratin utanför skoldörrarna innan valet så är detta givetvis sanktionerat av den politiska eliten. Det är också därför de inte på någon sätt vågar kommentera det inträffade trots att dessa rektorer helt uppenbart vägrar utföra sitt arbetre endast i syfte för att påverka lokalvalet. Detta har sina förklaringar. Man är inte dummare än att man förstår att utsatta grupper, grupper som drabbas av dagens missriktade politik, lockas av vår konkreta politik. En sådan grupp är förstagångsväljarna på gymnasieskolorna. Väl medvetna om att man inte är istånd att föra en debatt mot oss - att vi lätt skulle vinna en sådan debatt - så önskar man nu istället ge sig på demokratin. Man önskar alltså inte att alla partier skall ha samma rättigheter (trots att demokratin förutsätter just det) och man vill så långt man bara kan stoppa förstagångsväljare att kunna jämföra olika partier mot varandra.

Väl så. Detta är logiskt och naturligt. Har man ingen politik så får man ju givetvis försöka få röster på annat sätt. Det är just därför man nu försöker stoppa demokratin i skolan. Men för demokrater och seriösa politiker och tjänstemän så skapar detta motbjudande uppträdande vissa problem.
Har vi rektorer i området som inte bekänner sig till demokratin så borde de givetvis lämna sådana åsikter hemma innan de åkter till arbetet. Anser de själva att de helt enkelt inte klarar av att utföra sitt arbete efter skolverkets förordningar så bör de söka sig till ett annat yrke.

Jimmy Windeskog
Nationaldemokraterna

Sverigedemokraterna lämnar Facklan

Under nästa vecka byter SD partisymbol. Facklan, symbol för SD sedan början av 90-talet, byts ut till den version av blåsippan som ses här bredvid. Några SD:are har idag på SD-Kurirens debattsida försökt påverka det beslut som i realiteten redan är taget. Det är ingen tillfällighet att symbolbytet kommer, det är nämligen SD-ledningens drift just nu - att utplåna allt som byggt upp partiet. Allt utom partinamnet givetvis, utan det skulle man inte få många tusen röster i valet med sin politik. Det är inte så lite motsägelsefullt att man vill utplåna partiet SD men samtidigt använda sig av partinamnet då många väljare känner förtroende för det och den politik det har representerat. Onekligen har man tittat på Moderaternas strategi att kalla sig för arbetarparti. Det är trots allt kanske lite synd om dem som fortfarande gör ett hopplöst motstånd i frågan, för dem verkar både partisymbol och partinamn ha ett värde större än att bara locka till sig röster med ett känt namn.

Själv ser jag emellertid inget direkt problem med att SD gör sig av med Facklan. Nu kan den istället åter igen bli en symbol för just den politik som gjort den känd. Utformningen har varit medvetet nationalistisk, den brinnande elden symboliserar frihetssträvan och de blågula färgerna symboliserar känslan och ansvaret för Sverige. Ett sådant bildspråk tillför givetvis inte en ren populistisk politik något.

Istället kan nu Facklan åter bli en symbol för demokratiska nationalister i Sverige, oavsett vilket parti eller organisation man tillhör.

Facklan kan ses som både befriad och hemma igen.

Vad lärde oss Hamas besök?

Att vi i Sverige berikades med ett besök av Palestinas flyktingminister Atef Adwan sände signaler långt utanför våra gränser. Mig veterligen var det första gången en minister från Hamas besökte ett demokratiskt land så det var väl inte för inte som besöket väckte en viss uppmärksamhet. Men framför allt så väckte besöket frågor.

Hur moralisk riktig palestiniernas kamp för en egen och suverän stat än må vara så går det inte att komma runt att Hamas är en motbjudande muslimsk rörelse som inte tar avstånd från attacker mot civila. Det är onekligen åsikter och människor som man helst inte vill se på svensk mark. Samtidigt så är trots allt Sverige en demokrati. Det må vara illa att vi faktiskt har grupper i Sverige som ser upp till Hamas och gärna för en dialog med dem, ja det visade sig föga förvånande att vi även hade sådana människor i riksdagen. Men även människor med denna form av direkt medeltidsåsikter har sina rättigheter. Att helt enkelt stänga våra gränser för deras meningsfränder skulle onekligen vara ett övergrepp, delegationen kom trots allt i fredliga syften (det går alltså inte att jämföra med att polisen rimligen bör stänga gränserna för danska och tyska socialister när det skall hit och genomföra kravaller och förstöra statskärnor).

Hur svår frågan än må vara så bör i alla fall en sak stå klart – det är svenskar som skall ta beslutet om palestinska ministrar skall släppas in här eller inte. Det borde givetvis säga sig självt, men bevisligen gör det inte det i och med att både Frankrike och sedan Tyskland lade sig i våra interna angelägenheter i bästa imperialistiska tradition. Man kan faktiskt begära ett mer civiliserat uppträdande från dessa länder, riktigt än har EU ännu inte klarat av att avveckla nationalstaterna.

Fast värst skulle givetvis i vanlig ordning Israel vara. Detta lands ständiga överlägsna, arroganta och ovärdiga uppträdande visade åter igen sitt fula ansikte. Det är som sagt inte första gången Israel anser sig ha rätt att lägga sig i andra länders inrikespolitik. Vi minns alltför väl när Israel vägrade att acceptera att Österrikes befolkning röstade in FPÖ i en regeringsställning för några år sedan och helt enkelt avbröt alla former av diplomatiska kontakter med landet. Nu grät väl i och för sig Österrike för det men det förakt för andra länder och folk Israel så ofta vill visa upp kan bli nog så irriterande.

Nu var det alltså Sverige som hade fräckheten att inte låta Israel diktera villkoren i interna frågor. Givetvis lät inte heller reaktionerna vänta på sig. Den israeliska regeringens talesman Gideon Meir gick ut och förklarade att Sverige var Europas israelfientliga land. Det var tacken det efter att Sverige i decennier så tydligt tagit ställning för Israel. Och fortfarande gör, den nya utrikesministern Jan Eliasson bemötte angreppen med att snarast be om ursäkt för sin existens och lovade fortsatt lojalt stöd. Poängen hade gått fram.

Om Hamas ministrar skall bjudas in till landet eller inte är alltså något som man kan och bör diskutera. Men oavsett vad vi kommer fram till så ska Israel låta bli att lägga sin näsa i blöt i svensk inrikespolitik.

Äntligen en perfekt stat

Hittade av en slump detta onlinespel i politisk miljö som visade sig vara riktigt roligt. De är förvisso ganska simpel och inte helt djupgående. Men samtidigt så tar det inte så många minuter per dag att styra egen stat vilket gör att man knappast avstår på grund av tidsbrist.

Du styr nationen med rambeslut som regeringen använder i sakpolitik samtidigt som du, om du så önskar, verkar i den internationella politiken genom internationaler och Förenta Nationerna.
Jag tyckte det kunde vara lämpligt att presentera min perfekta nationalstat och länken till själva spelet.

"The Free Land of New Auroa is a small, safe nation, renowned for its devotion to social welfare. Its compassionate, intelligent population of 14 million enjoy a sensible mix of personal and economic freedoms, while the political process is open and the people's right to vote held sacrosanct.
It is difficult to tell where the omnipresent government stops and the rest of society begins, but it juggles the competing demands of Social Welfare, Education, and Healthcare. The average income tax rate is 63%, and even higher for the wealthy. Private enterprise is illegal, but for those in the know there is a slick and highly efficient black market in Information Technology.
Meat-eating is frowned upon, the tenet of free speech is held dear, euthanasia is legal, and the mining industry is making inroads into environmentally sensitive areas. Crime -- especially youth-related -- is totally unknown, thanks to the all-pervasive police force and progressive social policies in education and welfare. New Auroa's national animal is the Elk, which frolics freely in the nation's many lush forests, and its currency is the new Crown."

http://www.nationstates.net/

Underbar politisk TV

Jag såg själv aldrig på ett helt avsnitt av Toppkandidaterna, men några av mina vänner sa att det stundtals var ett ganska roligt försök på en dokusåpa i politikmiljö. Jag skall istället rekommendera annat som, åt minstone i mina ögon, är politisk humor.

TV-programet The Office, som nu åter har börjat sändas på tisdagskvällar på Femman, har onekligen fångat mitt intresse. Överlag så kanske det egentligen inte är något som kommer att gå till TV-historien, men det som gör serien så hysteriskt rolig är speciellt en av karaktärerna. Skulle serien gjorts av en svensk så skulle jag vara helt säker på att det är en gammal partikamrat till mig som ligger till grund till karaktären Dwight Schrute, faktum är att de till och med till rent utseendemässig är svåra att skilja åt. Många av de historier som berättas i serien skulle lika gärna ha utspelat sig i SD kring valet 2002. Inte minst tänker jag då på när Dwigth försöker intala sig själv, sin chef och sina arbetskamrater att han skulle ha en högre befattning. Ingen tar Dwigth på allvar, utom Dwigth själv givetvis som inte riktigt vill höra på hur människor skrattar bakom hans rygg även om till och med han måste höra det.

Avsnittet då Dwigth vill ha ett kontor, inte får det men liktväl ge bilden av att han har fått det, är rent hysteriskt och något oerhört träffande. Detta är precis vad som hände under ett par otroligt roliga veckor på partikansliet. Dwigth sprang runt och satte upp lappar som skulle syfta på att han minsann hade ett kontor och försökte möblera om och så vidare för att markera sin existens och för att han själv inbillar sig att han är något av en underchef. Varken i serien eller på partikansliet blev något arbete utfört i denna fars, men oj vad man skrattar och skrattade.

Slynglar och lojalister borde lätt kunna se vem serien avspeglar så träffande. Övriga får gissa - segraren vinner ett liv i ensamhet, hat och bitterhet.

Lodenius på besök.

Eftersom jag de senaste dagarna har haft storbesök av journalisten (och i vissa kretsar "expert på högerextremism") tyckte jag skulle vara på sin plats att föreslå ett besök på hennes blogg också.

Anna-Lena har sedan tidigt 90-tal varit ett kontroversiellt namn i nationalistiska kretsar, inte minst tack var böckerna Extremhögern (skriven med Steig Larsson), Rasist Nazist Eller Bara Patriot och Vit Makt Och Blågula Drömmar (skrivna tillsammans med hennes sambo Per Wickström) samt Svenskarna Först? (skriven tillsammans med Mats Wingborg). Hennes inflytande på scenen får anses ha minskat samtidigt som analyserna och uppgifterna blivit mer och mer sakliga.

Välkommen tillbaka Loddan!

http://annalenalodenius.blogspot.com/

Året 2005, från A till Ö - O som i Odalmannen

Jag har redan skivit en dödsruna över Odalmannen Åke Bylund och hans nationalistiska gärning innan hans död 2005, så det finns ingen anledning att upprepa sig. Istället tänkte jag att det kunde vara skoj att se tillbaka på en av hans mest träffande texter, inte minst för de som var för unga för att vara för att vara politiskt aktiva kring när hans första skiva under namnet Odalmannen kom.

Valet föll på texten Anna-Lena Lo om journalisten Anna-Lena Lodenius. Dels för att den är väldigt bra men det passar ju också då allas våran Loddan så sent som i förra veckan satt i TV och talade om "högerextremism" och föreläste på ämnet i Borlänge tidigare denna vecka.
Till Lodenius försvar skall det dock sägas att hon lungnat ner sig betydligt sedan denna text skrevs, som av en händelse skedde detta samtidigt som hon slutade arbeta med Expos Stieg Larsson. Men när skivan kom, i samband med valrörelsen 1994 var fortfarande nitisk och lyckades nästan ensam fylla den funktion som hela Expos organisation i dag gör.

Vi saknar dig Åke!

ANNA-LENA LO
Du föddes i september när dimman den låg tät
Du drömde om en framtid som domedagsprofet
När andra tjejer läste allt om kärlek och moral
Då låg du där i sängen med Karl Marx' Das Kapital

Du började att skriva med hjälp av fantasin
Och sålde dig till Makten som fyllde dig med vin
Du rotade i människor med en lust som var extrem
Och himlen blå och solen gul det gav dig blott exem

Oh Anna-Lena Lo
Oh Anna-Lena Lo
Hur kunde det gå så här?
Oh Anna-Lena Lo
Oh Anna-Lena Lo
När du har haft sånt besvär

Du inledde din hatkampanj och fick din judaspeng
En girig liten kossa på en osvensk klöveräng
Du såg ett hot i alla som älskade sitt land
Och önskade få vara den som satte allt i brand

Nu finns det de som säger att bakom allt dit tjat
finns blott en liten flicka med hjärtat fyllt av hat
Som hatar själva livet, som hatar skratt och sol
men mest av allting hatar att tvingas gå i kjol

Oh Anna-Lena Lo
Oh Anna-Lena Lo
Hur kunde det gå så här?
Oh Anna-Lena Lo
Oh Anna-Lena Lo
När du har haft sånt besvär

Ja, vad blev resultatet av all din samhällsvård
Säg varför Annna-Lena Lo, är du så kall och hård?

SSU:s personangrepp - en viktig del av valrörelsen

Inlägget nedan, då jag visade att SSU:s brist på internutbildning ställs bakom fester, besök på Crazy Horse och viljan att deltaga i kraveller utomlands, har inte setts med blida ögon från SSU. Påpekandet att allmänkunskapen i förbundet direkt inte är på högsta nivå rörde upp känslor i förbundet. Det var väntat, jag har till och med förståelse för SSUs reaktion. Det kan inte vara kul att behöva konstatera att den politsika bildningen i undomsförbundet är undermålig och att de skattepengar som man så ofta bluffat till sig går till helt andra saker än politik.
Nåja, det är trots allt valår i år, därmed så mycket viktigare för SSU att ängna sig åt allt annat än politik. Och det är lika bra det, som denna blogg har visat flera gåner så är inte politisk utbildning något som SSU prioriterar speciellt mycket. Och bevisligen inte något man skryter om heller direkt.

Jag själv tar poltik på allvar, vill förlorare inom SSU lägga ner tid och skattepengar på personangrepp, lögner, fyllefester och kravaller i Paris är det givetvis deras rättighet. Jag tror dock att jag fortsätter min linje att ta upp just ämnet politik i politiska sammanhang. Även om det retar SSU:s och deras oförmåga, men det överlever jag nog.

Trots allt - någon måste ju faktiskt stå för seriösiteten i debatten när regeringspartiets ungdomsförbund hellre vill festa och hetsa.

Skål SSU - lycka till!

Internutbildningen ett problem inom SSU

Trots en imponerande förmåga att ljuga till sig betydligt mer skattepengar än man har rätt till för att finansiera sin verksamhet med, inte sällan genom att grovt överdriva sitt medlemsantal, så har SSU uppenbara problem att använda miljonerna på ett effektivt sätt. Interna fester och resor till kravaller och extremister utomlands till trots, ser vi till den internutbildning man ger sina medlemmar (de som finns alltså) så tycks inga pengar i världen kunna höja det interna kunnandet.

I Helsingborg, alltså där i den skånska myllan där marxism och osminkad antidemokrati växer som bästa inom SSU, finns det en liten tapper fotsoldat som tagit det som sin politiska livsuppgift att fixera kring min person. Ofta med direkta personangrepp men inte så sällan försöker han också med politiska resonemang, bara för att hindras av det fakstum att han inte riktigt känner till och behärskar ens de enklaste politiska resonemangen. Fixeringen har förmodligen flera orsaker. Men en av orsakerna är onekligen att han räknar med att en sådan gärning skall ge uppmärksamhet inom SSU och med detta kanske kunna leda till högre poster i framtiden. Väl så. Åtminstone tidigare så har jag ju mellan varven varit en förhållandevis uppmärksammad nationalist. Att man sålunda angripit mig i hopp om att på så sätt får uppmärksamhet, både i media och i sitt eget parti, är alltså inget nytt för mig.

Det mest kända exemplet på detta är förmodligen folkpartisten Dan Möllengård. Den som känner till Möllengård, hans kamp mot mig och SD samt hans riksdagssatsning 2002 (den fortsätter i år, dock verkar det svårare för honom att få samma uppmärksamhet som tidigare) känner också till att politik inte riktigt var hans starka sida. Förutom offentliga debattförluster, stärkta siffror för SD som direkt kunde knytas till hans person (SD fick mer än 8 % av rösterna av hans grannar vid hans vallokal i Trollhättan 2002) så var nog det mest typiska för honom att inte heller han kunde föra sig politiskt utan stora problem. Under min tid i Trollhättans fullmäktige blev det direkt pinsamt många gånger, han kunde inte ens författa motioner (fullmäktige vägrade behandla många av dem då han inte kände till att en motion kräver en att-sats) och bollade ofta med siffror och argument som han helt enkelt inte visste vad de innebar utan såg det som ett sätt vinna enkla poäng. Något utdelning kom inte. Möllengård påminner mycket om denna tappra fotsoldat i Helsingborg (den största skillnaden är dock att Möllengård faktiskt hade ett visst stöd i sin egen lokalavdelning och slapp bli mätt på att som tröst placeras på meningslösa platser längst nere på valsedlar), det tycks märkvärdigt svårt att argumentera på ett civiliserat sätt och kolla upp fakta innan man försöker använda sig av begrepp.

En full beskrivning av alla klavertramp och personangrepp kräver förmodligen vid detta lag en kortare bok. Dock skall jag ta upp två av de senaste som stått ut, dels för att de är roliga och dels för att de är så talande.
Begreppet antisemitism ses av de flesta pålästa människor som ett uttryck för missaktning för folkgruppen judar. Undantag förekommer givetvis. Några vill se det som alla fomer av kritik av staten Israel agerande, ännu några vill se det som allt staten Israel känner obehag inför. Inom SSU går man tydligen ännu längre, där räcker det tydligen att någon skall påtala att judar är judar för att detta skall vara antisemitism. På Engelbrekt i år gick NDU:s demonstration förbi Bonnierkoncernens imponerande byggnad i Stockholm. Familjen Bonnier, som äger stora delar av svensk massmedia (en koncentration som även socialdemokraterna ibland vänder sig emot) är en stolt och framgångrik familj av judiskt börd. En bakgrund som man inte skäms för utan snarare känner vörnad inför. Bra så, alla folk skall vara stolta för vad man är. Men när NDUs hemsida berättat att tåget gått förbi Bonnierfamiljens lysande skapelse så förklarar alltså denna ambitiöse SSU-are detta för "antisemitism". Man får verkligen fråga sig vad det är för tolerans och kunskap man lär ut inom SSU när det är "antisemitism" att ens notera deras arv. Frågan som uppstår blir ju givetvis; vill/tror/känner SSU att Bonnier skall skämmas för sitt ursprung?

Vidare så påstås att jag skulle låta mig intervjuas av en nazisttidning. Så har inte skett än, jag har aldrig fått den frågan. Om så skulle ske så kanske jag skulle ställa upp, sedan jag uteslöts ur SD så har jag haft som princip att ställa upp i alla sammanhang. Således skulle en intervju i en nazistisk tidning eller en annan form av antidemokratisk press som till exempel Expo inte vara helt omöjlig. Hur som helst är frågan mest av akademiskt värde, varken någon nazisttidning eller Expo visat något intresse av detta.
Det SSU vill peka ut som "nazistiskt" i detta fall är hemsidan www.nationell.nu. En tidning som aldrig bekännt sig till någon form av nationalsocialism (eller hitlerism för den delen) eller haft någon medarbetare som gjort detta. Detta reser frågan, behöver det ens finns någon form av politiskt grund för SSU att använda sig av politiska definitioner - eller är det helt enkelt så att det helt enkelt är en del av utbildningen av lära sig att enbart använda sig av ideologiska definitioner som skällsord eller komlimanger? Om så är fallet så fungerar utbildningen, i alla fall på detta område, utmärkt. Det skulle också förklara varför man envisas med att använda ord som högerextremism på nästan alla platser utom där det vore vetenskapligt korrekt.

Om så inte är fallet, det vill säga att man faktiskt försöker förmedla kunskap till sina medlemmar - ja då är misslyckandet lika komplett som den socialdemokratiska flyktingpolitiken. Och nu, när socialdemokraterna och SSU fortfarande tycker att man behöver kraftsamla över hela landet varje 1 maj för att protestera och demonstera mot sin egen politik, är är det väl det som förefaller mest rimligt.

Rakryggad tillbaka på nätet

Sällskapet vill givetvis rikta blickarna till att den forne Sverigedemokratern Weine Bergs blogg är tillbaka på nätet efter ett datorhaveri.

Välkommen tillbaka säger jag till Weine, gå och besök säger jag till er!