Tuesday, May 30, 2006

Död åt kulturimperialismen

Artikeln Död åt kulturimperialismen som förra veckan publicerades på ND:s tidning Nationell Idag tog inte bara upp saker som notiser och samtal på denna blogg redan berört, utan den var också lite knepig att hitta. Därför lägger jag upp den här också.

http://www.nd.se/ni/start/default.asp

Död åt kulturimperialismen
För Sverigedemokraterna var 2005 ett år med stora förändringar. Efter att partiledaren bytits ut till Jimmie Åkesson så tog trion kring honom och dess hov av liberaler över organisationen. Även den politiska retoriken förändrades drastiskt. Ingen märkte det mer än jag då jag i slutet av året uteslöts efter en artikel där jag fört ett resonemang baserat på principprogrammet och intentionen i det familjepolitiska handlingsprogrammet. Plötsligt gick människor som i åratal kallat sig för nationalister och verkat i ett nationalistiskt parti ut och förklarade att de i själva verket inte längre var nationalister, om de ens varit det från början. Trots att principprogrammet tydligt dömer ut statsnationalism som politisk idé så var det just detta tankesätt som nu anammades öppet av många i ledningen. I slutet av min tid i Sverigedemokraterna mötte jag på begreppet kulturnationalism mer och mer ofta. Onekligen gav detta mig ett leende vid dessa tillfällen. Men detta var mer än ett litet antals begreppsförvirring, det slogs klart fast av partisekreteraren i samma pressmeddelande som öppnandet av uteslutningsärendet av min person presenterades för media. Där fastslog nämligen partiet och Björn Söder att Sverigedemokraterna numera var att betrakta som ett kulturnationalistiskt parti.

Den som ofta läser SD-Kuriren känner till att Björn Söder som skribent mer än sällan använder sig av politiska begrepp som han inte riktigt förstår till fullo, det var likadant denna gång. Personer som känner till vad kulturnationalism står för gör säkert stora ögon när Söder och andra SD-liberaler numera vill sätta en distinkt skillnad mellan SD:s nyfunna kulturnationalism och nationalism på etnisk grund. Resonemanget faller en aning när man upptäcker att begreppen faktiskt har precis samma betydelse, det vill säga att man poängterar det etniska. Så här beskriver Nationalencyklopedin begreppen (i förhållande till statsnationalism); "Parallellt finns kulturnationalism eller etnonationalism, som utgår från att en nation är etniskt och kulturellt avgränsad och att en delad nation bör samlas i en gemensam stat.". Nu är det inte mitt syfte att göra mig rolig på Söders och SD:s liberalers politiska oförmåga. Jag förstår mycket väl att det de egentligen vill, men inte riktigt kan termerna för att klara av det, är att distansera sig från nationalism på etnisk grund. I klartext vill man alltså, även om det kanske inte riktigt har gått upp för dem själva än, avskriva nationalismen som ideologi för partiet och istället vända sig till statsnationalismen, alltså precis den statsnationalism som deras eget principprogram fördömer. Så här beskriver SD:s principprogram förhållandet mellan den nationalistiska principen och statsnationalismen; "Statsnationen är nationalstatens motsats, och innebär att det ryms flera nationer inom en och samma stat. Sådana samhällen är ofta mångkulturella, men kan också betraktas som särkulturella där de olika grupperna lever åtskilda snarare än tillsammans".

Inom statskunskapen talar man om två former av nationalism genom historien, den franska och den tyska. Den franska modellen är statsnationalism. Det centrala är alltså inte värnandet, eller ens tron, på en nation (folk), utan istället är det lojaliteten mot det centrala styret som räknas. Ditt ursprung, din nation, dina värderingar och så vidare spelar alltså igen som helst roll i samhällsbygget. USA är det tydligaste exemplet på statsnationalism, en gemenskap som bygger på McDonalds-principen, så länge du bara betalar så spelar det ingen roll vem du är eller vad du vill - så länge du betalar är du en del av gemenskapen. Den tyska formen av nationalism, och den form av nationalism som ND följer, sätter i stället nationen (folket) i centrum, den förutsätter att det krävs gemensamma etniska, historiska och kulturella rötter för att skapa en gemenskap och att just därför nationalstaten skulle vara den bästa lösningen. Vattendelaren är som ni ser tydlig.

Som nyvakna statsnationalister har SD tagit kulturen som en central del av sitt resonemang. Begreppet svensk har i deras tolkning inget med dina rötter, ursprung eller ens dina föräldrar att göra - så länge du lever efter en svensk kultur så är du svensk i deras ögon. Den illvillige kan ju här ifrågasätta exakt vad detta betyder. Vad innebär det egentligen att leva efter svensk kultur som en etnisk främling och hur visar det sig? Vi skall inte fördjupa oss i detta, det är nämligen en politisk återvändsgränd då de aldrig har ansett det nödvändigt att förklara detta. Men så mycket kan vi i alla fall uttyda, det är ditt uppträdande som avgör om du är svensk – inte ditt ursprung, din historiska eller ens kulturella bakgrund.

Det finns mycket mer inom statsnationalismen som dess företrädare inte klarar av, eller ens försöker, att förklara. Den traditionella nationalismen, eller etnopluralismen som det blivit populärt att benämna den ibland, gör en stor poäng av att det är skillnader mellan olika folk och nationer. Det är i själva verket skillnaderna i sig och de olika behoven som följer av skillnaderna som gör att vi skapar olika samhällen och kulturer. Ju mer olika vi och våra behov är, desto större blir också samhällsskillnaderna. Till exempel finns det ganska få skillnader mellan svenskar, norrmän och danskar, det är därför det finns så mycket likheter i våra kulturer. Men skillnaderna finns trots allt där, det är därför vi också ser skillnader våra länder emellan.

Var i består så skillnaderna mellan våra folk? Charles Darwin menade att alla arter och underarter till dem anpassar sig till sin omgivning om de vill överleva. Darwin vågade aldrig applicera sina teorier på människor men om vi förutsätter att människan inte är en helt unik form av liv på denna planet så gäller nog teorin oss också. Utan att fördjupa oss helt i teorier om kulturens definition så kan vi ju konstatera att delen sociofakter har en ledande roll, alltså de normer och förhållningssätt vi utvecklar i relationer mellan oss. Om nu antagandet att även människor anpassar sig till sin omgivning är korrekt så kan vi också anta att skillnaderna folk emellan också ger upphov till olika kulturer som ska hålla ihop samhällsbyggena. Att vi i Norden har en ganska så fundamentalt annorlunda kultur än till exempel den muslimska som regerar i Mellanöstern. Det betyder inte att den ena kulturen är mer eller mindre värd än den andra, det betyder helt enkelt att vi är olika folk som har olika behov. Det är just därför det svenska kulturarvet är så ofantligt viktigt att bevara för ND och den nationalism vi företräder.

Statsnationalism kan aldrig komma till en sådan slutsats. Dels kan den aldrig förklara kulturskillnadernas uppkomst på ett riktigt trovärdigt sätt, och det försöker den inte heller i och för sig göra. Men den kan heller aldrig riktigt trovärdigt förklara varför just den svenska kulturen skulle ha ett egentligt värde eller varför det skulle vara en fördel att utöva just den kulturen just i staten Sverige. För att trassla sig ur detta måste statsnationalismen vända sig till ett ren emotivism. Emotivism bygger egentligen bara på rena känslor, personer som för sådana resonemang kan inte förklara hur kultur A skulle vara mera lämplig på en viss plats eller i en viss tid än kultur B på annat sätt än att man helt enkelt tycker bättre om kultur A. Statsnationalismens emotivism betyder bara att betraktaren tycker bättre om något än om något annat, det är ett känslospel som inte förklarar mer än att betraktaren säger "hurra" åt något och "bu" åt något annat. Det är ren antiintellektualism.

Vidare leder SD:s statsnationalistiska kulturfixering till ett annat problem, det vill säga kulturimperialismen. Man säger sig vara emot ett mångkulturellt samhälle men inte ett mångetniskt. Detta ger per automatik att om man som invandrare skall stanna i Sverige (SD säger ju sig kunna tänka sig en situation då människor avvisas från Sverige om än på helt frivillig basis) så måste man avsäga sig sitt hemlands kultur och till fullo ta till sig den svenska, även om man inte är i stånd att förklara hur detta rent praktiskt skall genomföras. Ur ett statsnationalistiskt perspektiv är emellertid detta inte mycket till ett problem. Kultur är något som saknar värde utom i ett rent känslomässigt perspektiv. För nationalisten, för etnopluralismen, existerar däremot ett helt annat perspektiv. För oss är kulturen en produkt av människors ursprung, skillnader och behov. I vår värld blir det ett nära på ofattbart krav att avsäga sig sin kultur, det blir att avsäga sig det man är och det ens folk har utvecklats under generationers generationer för att passa just deras kynne. Det är nära på en mental självutplåning man kräver.

Identiteten är något väldigt viktigt för varje människas existens. Det ser vi inte minst i dagens mångkulturella och normlösa samhälle. Inte nog med att assimilering i dagens Sverige är en total omöjlighet, den svenska kulturen är i de största delarna av landet inte tillräckligt dominerande, det är också moraliskt förkastligt att tvinga människor att ge upp vad de själva är. Varken svenskar eller muslimer är egentligen intresserad av mångkultur - de vill ha kvar sin egen kultur. En viss anpassning kan nog ske som en förädling i kulturers utveckling, den kultur som inte utvecklas är död, men tvång är en helt annan sak. Vidare, hur skall detta gå till? Trots att detta är Sverigedemokraternas viktigaste fråga så har man inte med ett enda ord om hur man avser att tvinga folk till detta. Man kan formulera detaljerade handlingsprogram om energifrågan, men när det gäller partiets viktigaste fråga så har man inga svar att ge väljarna alls.

Tydligt i SD:s retorik är dock att bostadssegregationen måste brytas. Hur förklarar man inte. Precis som tidningen Sverige i centrums chefredaktör Jan Milld har förklarat många gånger så pågår ständigt en folkomröstning i Sverige gentemot mångkulturen i frågan som vart vi väljer att bo. Fakta är att svenskar flyttar ur mångetniska områden och invandrare flyttar dig. Hur skall man rent praktiskt bryta detta frivilliga mönster? Ja en sak är klar, denna modell där invandrare väljer att bo med andra ur sitt eget folk måste rimligen brytas på något sätt. Skall man tvinga ut dessa invandrare ur dessa områden och placera dem i svenska områden (där de inte vill bo och där svenskarna inte vill ha dem)? Eller skall man tvångsplacera svenskar i dessa områden? Precis som i fallet med riksdagspartiernas integration så klarar som sagt inte SD av att förklara hur deras assimilering skall gå till rent konkret. Lika bra det kanske, behöver verkligen Sverige ett politiskt program där det förklaras var människor skall bo och att invandrare skall bli mer svenska genom att lära sig ringdanser på midsommar och vem Pippi Långstrump var?

Kulturen är central i vår världsbild. Och vi tror att den är långt mer än något som går att köpa och sälja som vilken vara som helst på marknaden.

4 Comments:

Blogger z999 said...

Det var ju bra service att lägga ut den här.

2:26 PM  
Anonymous Anonymous said...

Det var en tendentiös beskrivning av nationalismen, helt klart i linje med vad en försupen rödvinsmarxist skulle kunna åstadkomma om det funnits intresse. Tolka det rätt för jag menar att din kunskapsnivå stäcker sig lika långt som ditt intresse vill. Om du studerar vid universitetet någon gång och får åtnjuta statsvetenskap och historia så kommer du få en mer nyanserad och mångfacetterad bild av vad nationalismen är. Kan även tilläggas att konsekvenserna av vad de olika -ismerna blir är lika intressant. För att använda ett militäriskt uttryck: Gör om, gör rätt!

2:19 AM  
Blogger z999 said...

Du kunde inte möjligen precisera vad du vill ska göras om och göras rätt?

"Kan även tilläggas att konsekvenserna av vad de olika -ismerna blir är lika intressant. "

Det tycker jag också. Sverige var mer nationalistiskt och därmed mer framgångsrikt och välmående en gång i tiden, jag menar tiden före den extrema massinvandringen. Det är ju efter massinvandringen som det kommit tankar om att Sverige inte tillhör svenskarna och en massa snömos om vem som egentligen är svensk.
Idag lever vi i konsekvensen av anti-nationalism.

3:33 AM  
Blogger Jimmy S. Windeskog said...

Anonymous:

Jag är tämligen säker på att jag har betydligt fler poäng i statsvetenskap än vad du kan visa upp.

Det är väl just därför du inte klarar av att kritisera något i artikeln.

Det brukar vara just så.

2:54 PM  

Post a Comment

<< Home