Underbar politisk TV

Jag såg själv aldrig på ett helt avsnitt av Toppkandidaterna, men några av mina vänner sa att det stundtals var ett ganska roligt försök på en dokusåpa i politikmiljö. Jag skall istället rekommendera annat som, åt minstone i mina ögon, är politisk humor.

TV-programet The Office, som nu åter har börjat sändas på tisdagskvällar på Femman, har onekligen fångat mitt intresse. Överlag så kanske det egentligen inte är något som kommer att gå till TV-historien, men det som gör serien så hysteriskt rolig är speciellt en av karaktärerna. Skulle serien gjorts av en svensk så skulle jag vara helt säker på att det är en gammal partikamrat till mig som ligger till grund till karaktären Dwight Schrute, faktum är att de till och med till rent utseendemässig är svåra att skilja åt. Många av de historier som berättas i serien skulle lika gärna ha utspelat sig i SD kring valet 2002. Inte minst tänker jag då på när Dwigth försöker intala sig själv, sin chef och sina arbetskamrater att han skulle ha en högre befattning. Ingen tar Dwigth på allvar, utom Dwigth själv givetvis som inte riktigt vill höra på hur människor skrattar bakom hans rygg även om till och med han måste höra det.

Avsnittet då Dwigth vill ha ett kontor, inte får det men liktväl ge bilden av att han har fått det, är rent hysteriskt och något oerhört träffande. Detta är precis vad som hände under ett par otroligt roliga veckor på partikansliet. Dwigth sprang runt och satte upp lappar som skulle syfta på att han minsann hade ett kontor och försökte möblera om och så vidare för att markera sin existens och för att han själv inbillar sig att han är något av en underchef. Varken i serien eller på partikansliet blev något arbete utfört i denna fars, men oj vad man skrattar och skrattade.

Slynglar och lojalister borde lätt kunna se vem serien avspeglar så träffande. Övriga får gissa - segraren vinner ett liv i ensamhet, hat och bitterhet.