Adieu nationalism!

Inom SD talar nu folk om att det Verkställande Utskottet nere i södra SVerige vill skriva om SD:s principprogram på nästa riksårsmöte, något som jag varnat för just skulle ske snart.

Vid denna omskrivning så kan man också förvänta sig att partiets heltidsanställda studenter och bloggare plockar bort allt vad nationalism är och heter. Det har man ju redan gjort i retoriken, men nu alltså i handling, ord och politiska styrdokument också.

Det enda som kommer finnas kvar at det SD som byggts upp under alla år sedan 1988 är då namnet, namnet som ironiskt nog är det enda skälet till att dagens ledning får så mycket röster. Utan det inarbetade namnet, som har så mycket trovärdighet, hade en sådan liberal och i bitar direkt ansvarslös politik och retorik inte ens fått 3.000 röster i ett riksdagsval.

Grattis till Åkesson och SD, våra beklaganden till svensk media

I en artikel i DSM utses årligen landets 100 mest viktigaste opinionsbildare av sammalagt 300 journalister. EN lista med en viss dignitet således. För första gången finns en nationaldemokrat med, Jimmie Åkesson, partiledaren i Sverigedemokraterna. Onekligen är detta ett stort erkännande av både Åkesson och SD.

Fast det är klart, tittar man lite på listan och de som hamnat under Åkesson så undrar man ju lite exakt vad dessa journalister gått på. SD:s lyckade val 2006 trots allt, är verkligen Åkesson viktigare opinionsbildare än till exempel ledande socialdemokrater som Mona Sahlin, Marita Ulvskog och Carin Jämtin?

Ett eko från "den gamla goda tiden"

Jag skummade igenom Blå Gula Frågors hemsida (www.bgf.nu) i veckan och blev glatt överraskad att de har kvar sin sida med gamla artiklar från tidningen Fri Information, utgiven av föreningen Friinformation Om Invandringen (FIIN) ledd av eldsjälen Eva Bergqvist.

För de som blivit en organiserad nationalist först på senare år kan tidningen och föreningen behöva en kort presentation. Eva Bergqvist var aldrig något annat än en moderat (hon ställde upp för dem i lokalvalet i Hallstahammar så sent som 2002, mot SD, och blev den överlägset mest kryssade kandidaten trots att hon stod sist på listan). Det var inte konstigt, Bergqvist var en av de få sista moderaterna av den gamla stammen, som tillskillnad från dagens parti hade en ärligt och konkret kritik mot mångkulturen. Hon sågs med förakt från de nya liberala krafterna, som till exempel förre MUF-ordförande Thomas Idergaard, och hon såg på dem med samma förakt.

Trots att hon behöll sitt medlemskap i moderaterna så röstade hon på SD i riksdagsvalen. Beslutet att behålla sitt medlemskap i moderaterna möttes av mycket kritik inom nationalismen. Hon menade att det var en viktig möjlighet att fortfarande kunna lägga motioner till partiet, en syn som inte delades av många. Hon fick också kritik för att ha haft svårt att ta ställning för SD gentemot Ian Wachtmeisters Det Nya Partiet inför valet 1998.

Tidningen Fri Information var onekligen lite ojämn. Bland annat innehöll den många insändare samt öppna brev till riksdagspolitiker som inte alltid var så intressanta att läsa. Men den brukade också innehålla flera artiklar bestående av grävande natur, artiklar som i början på och mitten av 90-talet hade en stor inverkan på svensk nationalism. Överlag var nationalistisk media betydligt sämre under denna tid, tidningen Fri Information var en av de som förändrade detta.

Eva Bergvist dog 2003, och med hennes tidning. Det som finns kvar idag, förutom lösnummer i nationalisters bokhyllor och arkiv, är BGF:s hemsida. Urvalet av artiklar kanske inte är det allra bästa och inte heller de mest representativa. Men det visar trots allt en bild på den tidning som kanske varit den mest inflytelserika för modern svensk nationalism. Mycket nöje.

http://www.bgf.nu/fiin/index.html

Objektiv Funeboblogg

Ett flertal Sverigedemokrater har tröttnat på att Funebo medvetet på sin blogg om SD skriver om partiets historia, för att framställa sig som mer betydelsefull i det partiet som sparkade ut honom 2003 så skriver han en lång rad lögner. Både om SD och om människor som har med partiet att göra.

Som en reaktion på detta så har en grupp nationalister under namnet DNA nu öppnat en ny blogg för att bemöta Funebos lögnkampanjer. Jag har själv lovat att hjälpa till med detta projekt, således är det naturligt att jag också länkar dit.

Nu kan inte lögnerna stå obesvarade längre.

http://funeboblogg.blogspot.com/

SSU nöjda med tillväxten

Samtidigt som att SSU öppet talar om att de får lättare och lättare så rasar deras medlemssiffror lavinartat. 1995 så meddelade man att man hade nästan 20.000 medlemmar, idag är siffran strax över 4.000.

Förbundssekreteraren Mattias Vepsä, och en av de som är med och slåss (inte ordagrant denna gång får vi hoppas) om att bli ny förbundsordförande, säger stolt till Dagens Nyheter att trenden pekar uppåt och fortsätter:

- Det är flera som betalt nu och när vi är ute i landet, som på skolor, märker vi att det är lättare att föra ut vårt budskap och att fler är intresserade än för bara några år sedan.

Med den verklighetsuppfattning som SSU har om tendenser, att ett bortfall med på över 75 % på 10 år visar på tillväxt, så är det bara att önska ett fortsatt lyckat värvningsarbete. Det är inte omöjligt att Mona Sahlin kan bli en riktig tillgång i detta.

Att kasta in handduken

I går meddelade SD:s distriktsordförande i Östergötland, Adam Linnerheim, att han med omedelbar verkan lämnar sina uppdrag i partiet. Av det inte alltför tydliga meddelandet kan man eventuellt också utläsa att han lämnar partiet. Den rullstolsbundne Linnerheim har trakasserats och hotats av ”antirasister” från extremvänstern under en lång tid. Det hela kulminerade i måndags då antidemokrater satta en yxa i dörren på Linnerheims lägenhet i Linköping.

Att öppet vara en nationalistisk politiker i dagens Sverige är ingen dans på rosor. Hot och trakasserier tillhör vardagen. Detta behöver inte vara det värsta, förtal och utfrysning kan också pröva den mest övertygade aktivisten. Vissa drabbas också av ett rått och omaskerat våld. Jag själv har lyckligtvis aldrig fått en yxa satt i min dörr, däremot stenar igenom fönster under natten, ett antal hjärnskakningar samt brutna fingrar och blödande sår. Jag tror således att jag har en ganska bra bild av det Linnerheim gått igenom.

Ingen politiker, eller annan människa, skall behöva uppleva sådana här saker bara för sin demokratiska åsiktisk skull. Men man måste också vara pragmatisk, det tillhör som sagt riskerna med att vara öppen nationalist i dag, det är något man måste vara medveten om innan man tar på sig stora och omfattande arbetsuppgifter. Speciellt när det rör sig om offentliga sådana.

Detta ställer också ett krav på nationalistiska organisationer när man tillsätter poster. Att mer eller mindre övertala folk att ta offentliga uppdrag två veckor innan valet är oansvarligt om denna person inte är medveten om vad denna ger sig in på och organisationen inte tror att personen klarar av detta. I SD:s fall har det efter valet i några fall visat sig att det inte behövts speciellt mycket för att få en SD:are att lämna sina uppdrag i kommun och i partiet. Detta är katastrof, det är bättre att inte ställa upp alls än att lura in människor till varje pris i försök att visa sig så stora som möjligt med så många listor som möjligt. Det är alltså inte helt oförtjänt att SD dragit på sig ett rykte i media av något av de tomma stolarnas parti.

På vänstersidor jublar man efter Linnerheims beslut, givetvis. De får svart på vitt att deras taktik fungerar och i det skenet så är det givetvis bara en fråga om tid innan nästa person attackeras på samma sätt. Har man vind i seglen så har man. I detta perspektiv har Linnerhiem inte bara dragit fokus från sig själv, han har också satt fokus på andra SD:are. För varje SD:are som ger vilka för denna terror så är nästa attack mot en SD:are ännu närmare. Det förstår vem som helst.

Det har sagts att det största problemet med ondska inte är de onda människorna i sig utan de goda människornas tystnad och pasivitet. Det är sant, dit räknas också de som ger vika för våld och hot.

Jag själv har träffat Linnerhiem många gånger, han är en nationalist som varit aktiv i nationalistiska grupper i många år. Jag kan omöjligt tro att han omprövat sin politiska uppfattning, han har skrämts till tystnad också. Ännu en i raden. Man kan då förutsätta att Linnerheim av hela sitt hjärta vill att SD:s verksamhet skall fortgå och växa, att andra nu skall utföra det han inte längre vill eller vågar.

Det kan framstå som cyniskt, men frågan till Adam måste ändå ställas så här efter att han kastat in handduken; Om inte du är villig att utföra detta arbete – vem skall då göra det?

Funebos tips höll inte

I tisdags så öppnade Tommy Funebo på hans konspirationsblogg för att SD:s partisekretare Björn Söder ensam höll på att stoppa Mona Sahlins kommande karriär som partiledare för socialdemokraterna. Påståendet kan tyckas lite märkligt, att ett litet inlägg i Söders personliga blogg brukar normalt inte avgöra vem som skall styra Nordens största partier, Tommy stod dock på sig. Vi kan därför bara anta att han blev oerhört förvånad när Sahlin idag berättar att hon trotsar alla risker med Söders och Richard Jomshofs bloggskrivningar om henne. Det hela tycks avgjort till hennes fördel. Eller är det hela avgjort, förmodligen väntar Funebo förtfarande på en Söder-effekt som skall skriva om den svenska politiken. Du bör nog inte hålla andan när det gäller den här spådomen heller Tommy.

Angående just ingenting, i ett inlägg idag sprak en annan av Funebos många konspirationsteorier då han försökte läsa ut en enkel förkortning utan att ha en aning om vad den kunde betyda.

Inte mycket står utanför en ständig förändring i vår värld - allt är i ständig förvandling. Av allt att döma så gäller det emellertid inte Funbos politiska fingertoppskänsla.