Vad lärde oss Hamas besök?

Att vi i Sverige berikades med ett besök av Palestinas flyktingminister Atef Adwan sände signaler långt utanför våra gränser. Mig veterligen var det första gången en minister från Hamas besökte ett demokratiskt land så det var väl inte för inte som besöket väckte en viss uppmärksamhet. Men framför allt så väckte besöket frågor.

Hur moralisk riktig palestiniernas kamp för en egen och suverän stat än må vara så går det inte att komma runt att Hamas är en motbjudande muslimsk rörelse som inte tar avstånd från attacker mot civila. Det är onekligen åsikter och människor som man helst inte vill se på svensk mark. Samtidigt så är trots allt Sverige en demokrati. Det må vara illa att vi faktiskt har grupper i Sverige som ser upp till Hamas och gärna för en dialog med dem, ja det visade sig föga förvånande att vi även hade sådana människor i riksdagen. Men även människor med denna form av direkt medeltidsåsikter har sina rättigheter. Att helt enkelt stänga våra gränser för deras meningsfränder skulle onekligen vara ett övergrepp, delegationen kom trots allt i fredliga syften (det går alltså inte att jämföra med att polisen rimligen bör stänga gränserna för danska och tyska socialister när det skall hit och genomföra kravaller och förstöra statskärnor).

Hur svår frågan än må vara så bör i alla fall en sak stå klart – det är svenskar som skall ta beslutet om palestinska ministrar skall släppas in här eller inte. Det borde givetvis säga sig självt, men bevisligen gör det inte det i och med att både Frankrike och sedan Tyskland lade sig i våra interna angelägenheter i bästa imperialistiska tradition. Man kan faktiskt begära ett mer civiliserat uppträdande från dessa länder, riktigt än har EU ännu inte klarat av att avveckla nationalstaterna.

Fast värst skulle givetvis i vanlig ordning Israel vara. Detta lands ständiga överlägsna, arroganta och ovärdiga uppträdande visade åter igen sitt fula ansikte. Det är som sagt inte första gången Israel anser sig ha rätt att lägga sig i andra länders inrikespolitik. Vi minns alltför väl när Israel vägrade att acceptera att Österrikes befolkning röstade in FPÖ i en regeringsställning för några år sedan och helt enkelt avbröt alla former av diplomatiska kontakter med landet. Nu grät väl i och för sig Österrike för det men det förakt för andra länder och folk Israel så ofta vill visa upp kan bli nog så irriterande.

Nu var det alltså Sverige som hade fräckheten att inte låta Israel diktera villkoren i interna frågor. Givetvis lät inte heller reaktionerna vänta på sig. Den israeliska regeringens talesman Gideon Meir gick ut och förklarade att Sverige var Europas israelfientliga land. Det var tacken det efter att Sverige i decennier så tydligt tagit ställning för Israel. Och fortfarande gör, den nya utrikesministern Jan Eliasson bemötte angreppen med att snarast be om ursäkt för sin existens och lovade fortsatt lojalt stöd. Poängen hade gått fram.

Om Hamas ministrar skall bjudas in till landet eller inte är alltså något som man kan och bör diskutera. Men oavsett vad vi kommer fram till så ska Israel låta bli att lägga sin näsa i blöt i svensk inrikespolitik.