När förståndet sover vaknar monstren

Min notis om Sverigedemokraternas vice ordförande Tony Wiklander och mångkulturen sågs inte med blida ögon i vissa kretsar. Precis som jag tidigare har påpekat har några reagerat negativt på notisen dels i kommentarer på denna sida, dels i SDU-forumet och på debattsidan Exilen. Politisk omognad och begreppförvirring har varit så centrala begrepp i inläggen att det att de kan vara värdefulla att titta närmare på.

Ett vanligt fel tycks vara att man inte riktigt förstår vad begreppet "nation" innebär. Vissa har velat sätta likhetstecken mellan Kultur och Nation. Detta är givetvis felaktigt, begreppet Nation innehåller fler aspekter än så. Intressant nog säger SD:s eget principprogram just det. Har man läst programmet så borde man alltså redan förstå detta. Därför är det alarmerande att även människor som innehar höga positioner tydligen har sådana uppfattningar. SD har hela tiden varit tydliga i att man inte förespråkar någon form av statsnation, där medborgarskapet är det väsentliga. SD har ideligen sagt att USA, Jugoslavien och gamla Sovjet står som avskräckande exempel på vad det innebär när en persons bakgrund och härkomst inte spelar roll längre.

Att SD vänder sig emot mångkulturen har givetvis ett syfte. Syftet är inte att man är emot kulturberikning. Kulturberikning är, under rätt förhållande, någonting positivt. Kritiken mot mångkulturer har istället samband med ett uttalat behov att återskapa en svensk nation. Det är det Befolkningspolitiska programmet tydlig med även efter liberaliseringen på årsmötet 2005. Så om man nu inte förespråkar den statsnationalism som SD aldrig har tvekat att fördöma, så bör man förstå att arbetet mot mångkulturen endast är en del av arbetet att återupprätta den svenska nationen.

Kulturer är ett samband av mekanismer som folk skapar. Det är inte kulturer som skapar folk. Tvärtom. Och anledningen till att olika kulturer har stora skillnader mellan sig är att folk är olika och har olika förutsättningar. Att då, som faktiskt flera har gjort (varav minst en i partiets absoluta ledning) tala om att man skulle vara "kulturnationalist" är bara förvirrat. Är man fixerad av kulturer och tror att en kultur kan uppstå inom vilket folk som helst (som att den svenska kulturen skulle kunna uppstå eller importeras till en ett land i till exempel Afrika eller Sydamerika) så är man på sin höjd kulturkonservativ, och inte nationalist. Och då kan man ställa frågan varför man väljer att vara med i ett nationalistiskt parti med en nationalistisk politik. Populistiska missnöjespartier kan man ju hitta 13 på dussinet i vissa delar av landet.

Av allt att döma så kommer jag att få anledning att återkomma till SD:s principprogram och begreppsförklaring längre fram. Någonting som vi också måste ta upp är skillnaden mellan populism och ideologi, alla i partiet verkar inte vara införstådd med skillnaden.