En riktig tavla av Borlänges bibliotek

En trevlig sak med offentligt ägda utrymmen är att en viss del av produktionskostnaderna skall utgöras av konst. Ett bra, otvunget och naturligt sätt att berika den vanlige medborgarens vardag med kulturella inslag. Ett extra bra exempel på detta är upplägget i Borlänge bibliotek där man placerat en utställningssal bredvid barnavdelningen, konsten kommer till barnen istället för tvärtom.

Fast detta ställer ju lite krav på omdömet angående vad man ställer ut också, det tycktes Borlänges bibliotek helt sakna när man lät Anna Jans ställa ut ett halvdussin tavlor i salen. Barnen möttes av enorma målningar av onani och oral- och analsex. Och homosexualitet givetvis, en sådan här utställning är aldrig komplett utan homosexualitet.

Det må vara sant att jag är betydligt mer konservativ i min uppfattning av konst, lyrik, arkitektur och musik än vad det gäller politik. Ändå ser jag min inte som prydd eller speciellt lättchockad. Men sådant här upprör. Mest upprör den totala avsaknaden av konstnärlig talang. Anna Jans målningar visar att hon måste försöka dölja sina konstnärliga brister bakom ett försök att chocka och uppröra betraktaren. Visst, vill folk framställa sådant skräp så går det givetvis bra, men ställ då ut eländet i era egna gallerier och inte i vårt allmänna rum på vår bekostnad. Och kan ni inte skapa uppmärksamhet och reaktioner på annat sätt än att försöka köra upp könsorgan och homosexualitet i barns ansikten så borde ni ställa er frågan om ni verkligen har valt rätt yrke (fast välj då inte att bli biologilärare).

Själv trivs jag bästa i salarna om 1600- och 1700-talet på Nationalmuseum i Stockholm. Det i sig betyder inte att jag vill fylla varje sal, korridor och torg med denna konst – jag förstår värdet av pluralism. Men ett visst inslag av folklighet får man faktiskt begära.

När jag besökte biblioteket idag var Anna Jans utställning ersatt av en annan. I fokus stod nu träd, gäddor och kaffekoppar. Kanske inte riktigt lika nationalromantiskt som i mitt tyckte, men det gav ändå en trevlig atmosfär. Barnen som lekte i salen och samtidigt tog intryck verkade också mer imponerade och uppskattande av detta än av talanglösa konstnärers tafatta försök försöka chocka dem.

Kanske Anna Jans ångestfyllda sexualitet har en plats på Kulturhuset i Stockholm där den självutnämnda kultureliten kan vandra omkring och betrakta detta spektakel och inbilla sig själva att de skulle vara intellektuella. Barnen på Borlänge bibliotek har av allt att döma inte det behovet.