Assimilering i Sverige 2005

De senaste åren har det blivit allt mer vanligt att Sverigedemokrater talat om assimilering. Detta kan vara av så väl godo som ondo. Att det kan vara av ondo beror på att det inte är alla som riktigt vet vad assimilering till den svenska nationen innebär och vilka förutsättningar som först måste finnas.

60-talet och dess arbetskraftinvandring brukar i vissa, inte så nogräknade, kretsar tas som exempel på lyckad invandring med assimilering som följd. Antagandet är felaktigt. Varje människa som bott i till exempel Södertälje eller Upplands Väsby utanför Stockholm vet att dessa kommuner än idag lider av 60-talets ansvarslösa invandringspolitik. Anledningen till att jag väljer ut just Södertälje och Väsby när man nästan kan peka på vilket förort till Stockholm som helst är enkelt, i dessa två kommuner var det främst finnar som inte assimilerades utan än idag, generationer senare, utgör en segregerad etnisk enklav. Finnar, broderfolk som de är, är ju också en grupp som man kan tänkas ha betydligt lättare att assimilera sig i Sverige än utomeuropeiska då vi har mycket gemensamt. Om dessa små grupper med ganska snarlik kultur inte klarar av att assimilera sig under en så lång tidsperiod - hur naiv måste man då vara för att tro att hundratusentals personer som inte ens kommer från Europa skall kunna assimileras in i det svenska samhället på samma tid?

Innan assimilering kan ske i Sverige så krävs det en omfattande repatriering. Fast detta beror ju på vad man vill assimilera människor till, men är syftet att assimileringen skall ske till en svensk nation så är repatriering ett måste. Om vi ser på Sveriges 20 största städer så är assimilering till den svenska nationen fullkomligt omöjlig idag, Där är segregationen för total att assimilering i någon form, assimilering till mångkulturen undantaget skall kunna vara möjlig. Fast egentligen är ju assimilering till mångkultur en motsägelse, i den symbiosen är det ju flera kulturer (även subkulturer) som integrerar med varandra för att skapa det som en folkpartist en gång väldigt träffande kallade en "nollkultur".

Tvärtemot vad några tycks tro så är assimilering inte något man kan välja istället för repatriering. Om det är den svenska kulturen vi vill att grupper skall assimileras till så är repatriering nödvändigt för att assimilering ens skall kunna komma på tal. Och, och detta är ett stort och, detta ligger väldigt långt fram i tiden. För att assimilering skall kunna vara genomförbart i någon mening så krävs en nation som är i det närmaste homogen. Jag själv fyller 31 år i år och jag kan inte se hur assimilering till den svenska nationen i Sverige skall vara möjlig att ens påbörjas i någon större skala under min livstid.