Farväl Åke Bylund

Inte nog med att Sven-Olle Olsson lämnade vår värld alldeles nyss, nu meddelas det att även Åke Bylund har gått ur tiden. Den nyare generationen nationalister kanske behöver en liten förklaring om vem Bylund var. Åke Bylund och hans band Mörbyligan kan sägas ha gjort en Ultima Thule långt innan Ultima Thule ens fanns. Bandet slog igenom 1979 och var en del av den proggvåg som då blåste över landet. Däremot så skilde man sig väldigt mot de typiska proggbanden. Dessa hade nästan alltid ett vänsterperspektiv i det politiska, Åke Bylund och Mörbyligan blev med tiden allt mer och mer öppet nationalistiska.

I och med detta så gömdes bandet undan av etablissemanget när man vägrade ta avstånd från sina åsikter. Frågar du Aftonbladet vem som fick pris för bästa singel 1982 så är det troligt att de har svårt att svara, det var nämligen Mörbyligan med sången ”Ich Liebe Dish”. Hitsingeln ”Ensamma Sussie” var länge en landsplåga och bandet hade både "Vi lägger böckerna åt sidan ikväll" och "Edsvikens Guld" på svensktoppen. Det är alltså inte vilket band som helst vi talar om. Fast idag vågar man inte tala om Mörbyligan och Åke Bylund, de har censurerats ut ur Rocklexikon.

Fast Åke Bylund var mer än en säljande musiker. Han var också en tappert kämpande och vackert övertygad nationalist. De sista åren innan hans död så var han svag och sjuk, men trots detta försökte han hjälpa till så mycket han kunde i de nationalistiska organisationerna han kände starkt för. Inom Sverigedemokraterna minns man hon honom mest som Odalmannen, alltså trubaduren bakom klassiska nationalistiska sånger som ”Anna-Lena Lo”, ”Linda Marianne” och ”Främlingen och socialhoppan”. Dessa har sänkt åtskilliga nationalister värme och skratt genom åren.

Nu är Åke borta och han lämnar saknad och tomrum efter sig. Men innan han lämnade skrev han för evig in sig i mitt och många andra nationalistiska hjärtan. Han kommer alltid att vara hos oss.

Åke Bylund – Närvarande!