Årets Almedalsvecka har kommit och gått, i år större och bättre organiserad än någonsin. Jag minns när jag med ett par SD:are var där eftervalsåret 1995 (1994 var första året jag medverkade), då var intresset litet, få partiledare medverkade och det talades öppet om att veckan höll på att dö ut och hade spelat ut sin roll. Idag är det bara själva valdagen som är en större politisk händelse i Sverige.
Almedalsveckan är onekligen The Place To Be för politiska partier och grupperingar att vara under sommaren. Därför är det märkligt att småpartier som ställer upp i riksdagsvalet. Rättvisepartiet och Sveriges Kommunistiska Parti har givetvis på sin höjd chansen att nå strax över 1.000 röster, men att stanna hemma är obegripligt ändå då dessa i framtiden ser sig själva som större partier än idag. Det samma gäller PiratPartiet, nu var de tydligen på plats i Visby men det är oklart om någon såg dem. Sverigedemokraterna har varit på plats sedan valet 1991 då man var väldigt små, men man har hela tiden förstått Almedalsveckans betydelse, samma sak har Nationaldemokraterna gjort de senaste åren och Feministiskt initiativ sedan deras grundande.
Så, med Almedalen i centrum kan man inte bara räkna med skratt och fest in på natten utan också viktiga utspel och händelser som ibland sätter stora spår i valkampanjen och ibland inget alls. Jag har därför tänkt mig att peka ut några av de tydligaste vinnarna och förlorarna från veckan.
Årets förlorare:Moderaterna, givetvis. I början av veckan såg man ut som stora vinnare tack vare imponerande tal och utspel av först Fredrik Reinfeldt och sedan Anders Borg. Sedan kom chocken när Sven-Olof Littorin avgick och den ännu större chocken när vi fick reda på varför. Reinfeldt och Borg är idag Europas argaste politiker, deras framföranden kunde inte blivit bättre, och då kommer avslöjandet som mycket väl kan slå sönder förhoppningarna att behålla makten.
Lars Ohly. Lars Ohly och vänstern sågs knappt under hela veckan. Det var inte så konstigt, för man hade inte mycket att säga mer än att man gjort ännu mer eftergifter till SAP och MP - denna gång i betygsfrågan. Inte ens på sin egen dag sågs man, men så hade man ju inte heller något att komma med mer än att man för tagen snott namnet "Välfärdspartiet" från ett litet lokalparti - vilken strateg kom på det utspelet.
Autonoma vänstern: Inte ens deras store supporter Anna-Lena Lodenius kunde upptäcka den i Visby, inte ens de av dem som bort där!
Årets vinnare:Mona Sahlin. Bespottat, impopulär och utskrattad, och det med all rätt, så kan inte Sahlins självförtroende varit på topp innan hennes tal. Det faktum att SAP förlorar mer väljare ju mer Sahlin ses i media torde påverka det starkaste sinne. Men Sahlins tal i år blev en stor succé, och trots att innehållet inte bjöd på så mycket nytt så hyllades hon både av sympatisörer och motståndare. Även om jag inte var så väldigt imponerad så var det allmänna intrycket att SAP nu mycket väl kunde ha vänt den neråtgående trenden.
Sverigedemokraterna: När SD ses mycket i media går deras siffror upp och i mediaskugga går de ner. Detta gav att SD knappast skulle få någon större utrymme i Almedalen när man inte ens har en egen dag, precis som vanligt alltså. Men tack vare att den förvirrade biskopen Lennart Koskinen först försökte avbryta debatten mellan SD och KD och sedan fick ledes bort från platsen av Säpo ("Gorillor" kallade Koskinen dem) hamnade SD i medias centrum i två dagar med både TV-framträdanden och mängder av artiklar. En bieffekt var att Nationaldemokraterna tack vare detta fick göra sin första politiska debatt på bra länge, detta mot svenska kyrkan.
Sedan hade vi Gudrun Schyman vars pengabrasa ännu inte riktigt går att bedöma och lyckad eller inte. Sant är att hon fick mängder av uppmärksamhet, men sant är också att de flesta såg henne och hennes lilla parti som idioter. Jag antar att vi får vänta till nästa valundersökning innan man kan göra en bedömning, men jag tror inte detta ger Feministiskt initiativ något uppsving.
Men i vilket fall som helst var årets Almedalsvecka förmodligen den mest spännande hittills och borde påverka valresultatet i mycket.
I det senaste numret av den odemokratiska fackföreningstidningen Arbetaren skriver Expos Daniel Poohl en debattartikel. Sammanhanget är inte så konstigt, dessa antidemokrater har ofta fått annonsera i Expo, det var i Arbetaren Expos grundare Steig Larsson först framförde sina idéer på att avskaffa mötesfriheten och inom Syndikalister finns det höga representanter som flera gånger dömts till fängelsestraff för våldsattacker mot Sverigedemokratiska företrädare. Fast att förvånas över banden mellan Expo och dessa antidemokrater gör sig knappast.
