Poetisk rättvisa

Undertecknad intervjuas på Worship.se

Jag är inte den som brukar uppmärksamma när jag syns i media, tillskillnad från vissa andra. När det gäller intervjun på hemsidan worship.se tänker jag dock göra ett undantag.

Detta av två anledningar. Dels är worship.se en väldigt intressant sida som förtjärnar fler besökare och mer utrymme. Den påminner inte så lite om tidningen Flashback när den var som störst och bäst under 90-talet. Men sedan är också intervjun så pass djup att de som är intresserade i ämnet definitivt bör läsa den. Om inte annat så skvallrar den lite om vad som kommer att hända.

Så, tack till worship.se för utrymmet och tack alla mina besökare för att ni också besöker worship.se

http://www.worship.se

Tidens toner

Den påläste nationalisten vet att det i vissa kretsar blivit poplulärt att lyssna på rykten och antydningar, inte minst inom mitt tidigare parti Sverigedemokraterna. I den andan så kan det vara på sin plats att redovisa detta påstående som skribenten Magnus Fredberg ("Jag är en nationalkonservativ, partipolitiskt obunden, 30 årig man. Jag är ständig medlem i aktiespararna var ordförande för Karlstads unga aktiesparare i 3 år", som han beskriver sig själv) lägger fram på SSU:s internetforum Agera.

"Hur står det till annars?
Björn Söder hailar på fest (iklädd nazistuniform), de lyssnar på musik med
kraftigt nazistiska inslag (inte vikingmusik - typ Ultima thule)..Söder är för
dödsstraff, hans föräldrar driver minkfarm (som han jobbar med).
Björn Söder är endel av "det nya Sverigedemokratera"..Dvs kasta ut alla
gamla medlemmar och gör om partiet till ett stödparti åt moderaterna, med
socialdemokratiska röster.
Finns mycker att skriva om den nya ledningen..(Ingen trevlig
läsning).

(Hoppas dock att mina källor inte försvinner när jag märker mer och mer
vart partiet går)."

What goes around comes around, som Amerika säger.

Farväl Åke Bylund

Inte nog med att Sven-Olle Olsson lämnade vår värld alldeles nyss, nu meddelas det att även Åke Bylund har gått ur tiden. Den nyare generationen nationalister kanske behöver en liten förklaring om vem Bylund var. Åke Bylund och hans band Mörbyligan kan sägas ha gjort en Ultima Thule långt innan Ultima Thule ens fanns. Bandet slog igenom 1979 och var en del av den proggvåg som då blåste över landet. Däremot så skilde man sig väldigt mot de typiska proggbanden. Dessa hade nästan alltid ett vänsterperspektiv i det politiska, Åke Bylund och Mörbyligan blev med tiden allt mer och mer öppet nationalistiska.

I och med detta så gömdes bandet undan av etablissemanget när man vägrade ta avstånd från sina åsikter. Frågar du Aftonbladet vem som fick pris för bästa singel 1982 så är det troligt att de har svårt att svara, det var nämligen Mörbyligan med sången ”Ich Liebe Dish”. Hitsingeln ”Ensamma Sussie” var länge en landsplåga och bandet hade både "Vi lägger böckerna åt sidan ikväll" och "Edsvikens Guld" på svensktoppen. Det är alltså inte vilket band som helst vi talar om. Fast idag vågar man inte tala om Mörbyligan och Åke Bylund, de har censurerats ut ur Rocklexikon.

Fast Åke Bylund var mer än en säljande musiker. Han var också en tappert kämpande och vackert övertygad nationalist. De sista åren innan hans död så var han svag och sjuk, men trots detta försökte han hjälpa till så mycket han kunde i de nationalistiska organisationerna han kände starkt för. Inom Sverigedemokraterna minns man hon honom mest som Odalmannen, alltså trubaduren bakom klassiska nationalistiska sånger som ”Anna-Lena Lo”, ”Linda Marianne” och ”Främlingen och socialhoppan”. Dessa har sänkt åtskilliga nationalister värme och skratt genom åren.

Nu är Åke borta och han lämnar saknad och tomrum efter sig. Men innan han lämnade skrev han för evig in sig i mitt och många andra nationalistiska hjärtan. Han kommer alltid att vara hos oss.

Åke Bylund – Närvarande!