Sten Andersson har avlidit

Första gången jag träffade Sten Andersson var på Sverigedemokraternas extra årsmöte i Norrköping valåret 2002. Detta var innan han blev officiell medlem i och företrädare för SD, han var inbjuden som gästtalare. Jag och en kamerakvinna arbetade får SD-television under helgen med intervjua ledande och intressanta medlemmar, och Sten givetvis. För SD var det ju ganska stort att vi hade en sittande riksdagsman på vårt årsmöte, även om han då satt som politisk vilde.

Att intervjua Sten var dock en smula problematiskt. Helst ville han inte säga så mycket om SD så han officiellt inte var med i partiet än, det var ju ganska lätt att förstå. Men han ville inte säga så mycket om Moderaterna heller mer än att ge bakgrundsfakta om hur han mobbades ur partiet, och att han inte hade några behov att verbalt överfalla partiet för att tillfredsställa några hämndbegär och det ju lätt att respektera (inte minst för att SD då befanns sig i en ganska smutsig uppgörelse med ND). Men som sagt, detta gav ju ganska få möjligheter för mig att göra en riktigt intressant intervju med Sten Andersson och jag tror aldrig at just detta samtal någonsin sändes på SD-Kurirens hemsida.

Denna anekdot ger trots allt ganska mycket om hur jag uppfattade Sten Andersson då och den bilden skulle förstärkas när han kom med på allvar. Han var således inte mycket till vare sig ideolog eller talare, men han hade ett lugn som gjorde att det var väldigt lätt att få ett förtroende för honom och det var inte konstigt att han i nästan 20 år hade varit så viktig för Moderaterna i riksdagen. Han hade väl lite svårt att förstå Sverigedemokraternas partikultur och kunde väl väcka lite irritation kring detta (inte minst för att den som verkligen värvade Andersson till SD inte hade varit riktigt ärlig mot honom), men han blev snart en viktig kraft för SD och då inte minst nere i Skåne.

Det finns massor av skäl varför det är svårt att förlora en människa som Sten Andersson. Men jag tyckte verkligen att det skulle bli roligt, inte minst för Sten själv, att komma tillbaka till sin riksdagsplats efter valet i september och visa sina gamla kompisar i Moderaterna att den som skrattar bäst är den som skrattar sist.

Nu blev det tyvärr aldrig så, men hans gärning och betydelse för svensk nationalism kommer i alla fall att leva kvar länge. Far i frid!