Non, je ne regrette rien - Tio år i SD:s ledning

Förhoppningsvis har ingen missat min bok "Non, je ne regrette rien – ett decennium i Sverigedemokraternas ledning". I sådana fall bör den beställas snarast.

Omdömen om boken har varit mycket mycket positiva. Endast en riktigt negativ recension har jag sett och den var anonym.

Boken finns att köpa på flera ställen, beroende på vad/vilka man vill stödja.

Nationaldemokraterna:

Realisten/Arminius:

Bokus:

På latsidan

Skall erkänna att det är en smula pinsamt att bloggen blev passiv så snart efter nyöppningen (till förmån för Twitter). Nu lovar jag dock att sköta det hela bättre - Twitter är ju en smula osmidigt att använda.

Affärsvärlden

Det tidningen Affärsvärlden håller på med om SD nu verkar oerhört seriöst vad jag kan bedöma, inte minst researchen imponerar - åtminstone i detta läge.

Artikeln finns snart att beskåda för allmänheten, låt oss hoppas att man lever upp till förväntningarna.

Datum och konspirationer

Jag har under helgen grävt ner mig en smula i mer populärhistoriska texter av konspirationsmodeller. Rent underhållsmässigt kan jag i bland finna stor nöje i sådan litteratur, liksom "Tänk om..." historierna.

En sak som slår mig under helgen flera gånger, dels i form av ny litteratur, men också tidigare böcker och föreläsningar jag (via kassettband ) jag tagit del av framförsta av ökända namn Juri Lina och Lars Adelskogh är betydelsen av viktiga datum. Ordet Datum används här i plural då min själva poäng är att viktiga datum i diverse historier tycks märkvärdigt svårt att fastställa, inte så sällan finns det inte färre än två uppgifter som pekar ut olika datum till samma händelse - i bland med de mest fantastiska gissningar varför.

Det är i detta sken jag slås av att Expo snart skall fira sitt 15:års jubileum med en strålande fest för att fira sin stolta historia (som jag kommer att återkomma till i kommande notiser). Som en lite obskyr stiftelse för diskreta män så antar jag att det både logiskt och självklart att också Expo vill lägga en dimridå kring sin födelse. Det man påstår idag är att det första numret kom ut 1995 med Andreas Rosenlund som chefredaktör (Stiftelsen Expo fanns vid denna tid inte, man hette Hill Stiftelsen efter den syndikalistiska ikonen med samma namn). I själva verket hade då Expo/Hill Stiftelsen verkat i över ett halvår. Första numret av Expo kommer i själva verket strax efter valet 1994 och delas ut gratis på anarkistsvartkrogen Kafé 44. Inga artiklar i detta nummer är undertecknade, men det framgår snart att inget är skrivet utav Andreas Rosenlund - utan det är Expos två grundare, AFA:iten Tobias Hubinette och revolutionären Stieg Larsson som skriver det radikala innehållet. Innan 1994 tar slut utkommer Expo nummer 2, som i allt vesäntligt påminner om nummer 1. När 1994 blir 1995 vill dock Expo inte längre känna till dessa två nummer utan han utkommer med "tidningens första nummer" en gång till, vilket i själva verket var nummer 3 alltså.

Nu är ju dock sådana här roliga historier inget speciellt för just Expo, Sverigedemokraterna har en liknande födelse. Det finns flera varitanter på denna. En, via medlemsbulletinen, är att dagens SD bildas som Sverige Partiet 1986 och att man på ett möte i februari byter namn till SD. De flesta källorna menar dock att det inte alls var ett namnbyte utan helt enkelt ett nytt parti som föddes. Frågetecknen slutar inte där, för det finns flera versioner av det protokoll som skrevs vid detta möte. Ett är daterat 6 februari 1988 och ett 8 februarti 1988, förutom datumen är protokollen identiska. För att röra till det ännu mer så är det med all sannolikhet så att det inte hölls något sådant här möte vare sig 6 eller 8 februari (något som faktiskt även Expo c:a 20 år senare tycks börja misstänka).

Således; man behöver faktiskt inte gå över ån för att få vatten, svenska moderna händelser kan ha nog så spännande och obegripliga frågetecken som Frimurare, Tempelriddare, socialister eller Prieuré de Sion.

Expos tio i topp-lista

När jag fick reda på i sitt nya nummer tänkte lista de tio personer i Sverigedemokraterna under partiets 22 år väckte det onekligen ett intresse hos mig. I egenskap av landets ledande SD-historiker är det givetvis spännande när någon som påstå sig veta mycket hamnar i en position där man antigen visar att man har rätt eller att man har fel. Trots att Expo sedan AFA:iten Tobias Hubintte och revolutionären Stieg Larsson kom ut med sitt första nummer 1994 har man ofta sagt att man kan mycket om SD, men tyvärr inte riktigt lika ofta kunnat leva upp till sin egen glorifiering.

Att lista SD:s tio mest betydelsefulla människor är i sig givetvis en omöjlig uppgift, hur mäter man till exempel organisatoriskt inflytande med politiskt eller med tid i media? Men då Expo ändå gett sig på detta projekt vore det ju elakt av mig att inte kommentera urvalet, även om några av Expos urval faktiskt visar på stora kunskapsluckor. Det finns trots allt vissa namn som är mer aktuella än andra.

Solveig Metus. Anledningen till att man valt Metus är uppenbar, hon är kvinna och hon satt på det ena av de två första kommunmandaten SD någonsin fick efter valet 1991. Men förutom ett och ett half år i kommunfullmäktige (Markus Koch övertog mandatet 1993 efter Metus flyttade ut ur kommunen) så har hon inte haft med vare sig organisation, partipolitik eller media att göra. Det hade varit så enkelt för Expo, om de haft insyn, att istället välja Tina Hallgren-Bengtsson som fick det andra kommunmandatet. Hon höll mängder med tal och var en central person i SD mellan 1991 till 1995. Märkligt att Expo inte ens tycks ha tänkt tanken för även fast Tina lämnade politiken 1995 så har man en ständigt pågående kampanj mot hennes politisk bakgrund.

Tor Paulsson. Också valet av Paulsson är logiskt, om man saknar kunskap. Expo:s chefsredaktör Daniel Poohl arbetade med Paulsson under några månader 2001 när han infiltrerade Nationaldemokraterna. Men under sina år i SD var Tors aktivism hela tiden koncentrerat till Stockholm, andra delar av landet ha de han väldigt lite eller inget alls att göra med mellan 1997 till 2000. I stället var det så att SD-framgångar som torgmötesturnén 1998 eller stormötet i södra Stockholm 2000 gjordes helt utan hans hjälp. Paulsson var en lokalaktivist, en dominerande och karismatisk sådan utan tvivel, men trots allt en lokalaktivist.

Lars-Erik Aldin. Aldins medverkan baserar sig enbart på att Tommy Funebo, efter han fick lämna SD 2003, pekade ut Aldin som mannen bakom det kollektivet som kallade sig "Tomten" och liknande. Påståendet är felaktigt. Man tycker att Expo efter alla år med Tommy borde ha lärt sig att hans påstående mer än sällan har ganska lite med verkligheten att göra.

Tony Wiklander. När nuvarande riksdagsmannen Tony Wiklander anslöt sig till SD kring 2002 var en på lokal nivå redan ett känt namn. Ända sedan 70-talet hade han hoppat från ett parti till ett annat och var bland annat med i Skånes Väl när de först kom in i regionsfullmäktige och sedan åkte ut. Tony kom till SD var det då man gjorde stora framsteg i Skåne, men detta var betydligt mer kopplade till namn som Kenneth Sandberg och Jens Leandersson, det är sådan namn Expo borde ha tittat på före Tony Wiklander vars politiska och organisatoriska inflytande varit ganska liten.

Anna Hagwall. Det märkligaste valet på listan. Söt och politiskt insatt i mitt tycke men motiveringen från Expo är snarare att hon invandrat (från Ungern) och representerat SD i en debatt mot småpartier i tv3 2006. Hon har setts på bilder och varit vice ordförande, men hennes inflytande och betydelse har varit ringa.

Det är givetvis lätt att angripa en sådan här lista och komma med nämns som i efterhand ser betydligt mer logiska ut än urvalet. Men trots att det är öppet mål vill jag i alla fall ifrågasätta att man lämnat namn som Björn Söder, Arnold Boström, Johan Rinderheim, Janssons sekreterare (alla tre), Mattias Karlsson, Tomas Johansson och framför allt Lars Emanuelsson. Då har man inte riktigt den insyn Expo påstår och kanske till viss del tror på själva att de skulle ha.

Det stämmer att Expo aldrig haft en bättre aktuell bild av SD än idag - men de har heller aldrig haft en sämre bild av partiets historia.

EDIT; kanske man skall ta hela listan också - Leif Zelion, Anders Klarström, Solveig Metus, Mikael Jansson, Tor Paulsson, Lars-Erik Aldin, Sten Andersson, Tony Wiklander, Anna Hagwall och Jimmie Åkesson.

Kommunisterna de humoristiska

Kommunism och vänsterextremism har förmodligen aldrig varit svagare än nu sedan 1800-talet i Sverige, detta underströks i årets val då man i stort sett inte fick några röster alls.

Detta är givetvis problematiskt för den handfull aktiva kommunister som vägrar ta vid sig av väljarnas röst, men till och med den mest envisa av dem tvingas inse att folk helt enkelt inte tarderas stolleheter på allvar - än mindre känner minsta lilla sympati för dem. Krisen är med andra ord djup, alternativ måste till.

Det är mycket möjligt att den kommunistiska resten nu siktar på humor. Veckans roligaste inlägg står man för genom att försöka skylla den vapeneld och mordförsök i Malmöområdet vi idag ser mellan olika gettomänniskor på Sverigedemokraterna. Roligt minst sagt, och det ger ju i alla fall något besök på de undermåliga hemsidorna man fortfarande orkar driva. Dock, att vi skrattar åt deras extremism och psykiskt instabila företrädare ger knappast några röster.

Men fortsätt för all del om ni ser något värde i att få ett tiotal röster vart fjärde år - för bra humor är ni onekligen, även om det kanske inte är på det sättet ni helst vill se.

Redan?

Det tog inte lång tid för SD:s riksdagsgrupp att, vad det ser ut som, spricka. En riktig utmaning för Jimmie Åkesson att visa riktigt ledarskap för första gången på allvar. Det är mycket i potten för tillfället, att redan lämna sina vallöften och principbeslut kan bara leda till ett kaos i NyD-format.

Fast ännu är nog osvuret bäst, det är ju inte helt omöjligt att någon tänker på alla väljare och sätter ner foten inför ett hotande föräderi.

Irriterande

Visst är det alltid tråkigt om man missar en tjänst på grund av anledningar man inte kan rå över, men att det jag gjorde för över 6 år sedan skall vara avgörande ger en viss irritation. Så, en statsvetarexamen som åtminstone just nu inte ger jobb - det känns en smula frustrerande för den har ju kostat en hel del och tagit flera år.

Jag har tydligen hammanat i en form av akademisk limbo där jag varken, just nu i alla fall, vare sig har öppning inom politiken eller på arbetsmarknaden - räknat på vad jag gjorde för flera år sedan.

SD gjorde helt rätt

Att SD, med Jimmie Åkesson i täten, lämnade Storkyrkan under biskopens tal var ett bra ställningstagande och borde inte upprört någon vuxen människa. Nyhetsvärdet borde i stället vara att vi har en biskop som vid riksmötets öppnande hyllade en våldsam och odemokratisk ligistpöbel som har skyltar om att Jimmie Åkessons mor borde våldtas.

Att Sahlin, Hägglund, Wetterstrand och givetvis Ohly ser något fel i att SD inte ställde upp på detta demokratihatande spektakel visar två saker, de beter sig som barnungar och ser inga problem med extremvänsterns ständiga attacker på den svenska demokratin.

Fast å andra sidan, vem är egentligen förvånad?