SD.s antivåldslinje fungerar

Sedan åtminstone 1994 har Sverigedemokraterna använt sig av en närmaste total antivåldslinje. I det närmaste har man avstått från till och med självförsvar utom då det handlat om att rädda liv. Många har kritiserat denna linje, vissa rent av hånat den. En viss beundran har ofta kunnat ses i modet av att försätta sig i extremt hotfulla och våldsmma situationer och aldrig använda annat än självförsvar och till och med detta extremt sällan, både hos sympatisörer och motståndare. Men ofta, och inte sällan högljutt, har dock misstänksamhet och skeptis visats och väldigt sällan försökt döljts. "i Sverige gillar ingen slagpåsar" har man menat i resonemang som aldrig riktigt kunnat förklarats.

Rätt eller fel så har människor med en sådan synpunkt missat nästan hela resonemanget. Visst, att uppträda ädelt mot våldsamma motståndare har väl i någon mening haft syftet att väcka sympati. Men minst lika viktigt har det filosofiska och ideologiska resonemanget bakom uppträdandet varit. Det moraliskt riktiga att inte använda våld eller ens självförsvar i politiska sammanhang har varit stark, starkare än någon annanstans i samhället vågar jag säga. Principer var ju något som i alla fall var väldigt viktigt i det SD som leddes av Mikael Jansson, då var det mindre viktigt att man kanske inte fick den uppmärksamhet man önskade, det var faktiskt i en mening nog att veta att man gjorde det som var moraliskt riktigt i en väldigt dubbelmoralistisk värld.

Det skall dock sägas att denna doktrin kanske fick oss nationalister att tappa fokus ibland, idealismen tog helt enkelt överhand i vissa lägen. Visst var det positivt att våga vara provaktaktiv och stå upp för våra demokratiska rättigheter trots ett våldsamt motstånd. Dock kunde principen ibland gå ut över det politiska arbetet vilket ju aldrig riktigt var syftet. Exempel på detta är när hela torgmötesturnén 1997 helt enkelt faxades till AFA innan den startade samt 1998 då man kunde återvånda för nya möten gång på gång i kommuner där torgmöten blivit extra stökiga och polisen gjort märkvärdigt dåligt från sig - bara för att visa att SD satte man sig inte på och det gick helt enkelt inte att knäcka partiet. Efter 1998 skulle denna felfokusering återkomma allt mer sällan men dock dyka upp mellan varven, vilket den gör även idag.

SDs kommunpolitiska utbildningsmöte i Eslöv i söndags visar att denna antivåldsprincip i huvudsak lever kvar, vilket är trevligt att se. Kanske till och med de provokativa inslagen finns kvar, AFA fick ju faktiskt den nya adressen för mötet av SD själva i någon form. Hur det än må vara med detta så var det inte bara principen som segrade denna dag, det gjorde även "taktiken". Aldrig har en attack mot SD, även om det givetvis gjorts många betydligt värre attacker än SD än detta besök, fått en sådan uppståndelse som denna gång. Resultatet av detta kan givetvis spåras i SDs valframgångar. Men samtidigt har man under år skapat en trovärdighet i denna utveckling. Om ingen annanstans så har SD i detta verkligen ett förtroendekapital.

Det dröjde förvisso en stund, men utveckligen i media sedan attacken i söndags visar på alla sätt och vis att antivåldsdoktrin är helt rätt. Förvirrade tankar om skyddsgrupper och galna sluddranden om "limkokade bollträn" får stå på skam mot verkligheten, inte bara den moraliska utan också den politiska.

SD bildades 6 februari 1988 och redan 16 oktober 2006 så behandlas attacker mot SD och demokratin på ett sätt som är värdigt en demokrati. Det kanske finns hopp även för en bananrepubik med en så odemokratisk journalistkår som Sverige?

I vilket fall som helst så visade SDarna i Eslöv att SD har valt helt rätt linje med ditt antivåld!